mellan raderna.

en mycket kort resume.

2008-06-22T12:05:00.008+02:00

jag fick några rader en gång som då fyllde mitt medvetande med lugn. några enkla ord ihopsatta i en följd som jag nu, några år senare fortfarande tar del av då jag vill riva sönder avstånd med frätande naglar.
"the soul can travel trough distance in less than a second." över landsgränser och vidare med intensitet bestiger närvaron berg och gör snygga slirande spår över haven. vissa utvalda delar av historien och likaså gällande framtiden kräver fokusering och mod. radionöten men likaså den sköna jason mraz får exemplifiera vad jag menar nu:
"well open up your mind and see like me open
up your plans and damn you're free
look into your heart and you'll find love love love love l
isten to the music of the moment people dance and sing we're just one big family"
jag är tillbaka för ett längre ögonblick som kommer att vara i nästan två månader, I am back were it all started men ändå är allt en process av den ständiga förändringen. hemstaden och det enkla. jag har ett öppet sinne och har funnit mer. började med fantastisk yoga där både mentala visioner tänjdes ut tillsammans med kroppens fysiska möjligheter. har fått äran att träna för den omtalade läraren petri räisänen. vår yoga som samlar likasinnade fredsaktivister gör tillvaron hoppfull och ingen vridning av kroppen är för intet. meditationen har segrat.
"when the breath is calmed the mind too will be still." här nedan följer ett urplock av petri, inspiratören.

mötte häromdagen en vän som en gång var min lesbiska kamrat i kampen för könsneutralitet men som numera lever heterolivet med man och tre barn. möter människor på gatorna som ler igenkännande men som jag genom året förlorat namnen på. hänger omkring med de nära familjekvinnen och firade midsommar med de allra godaste vänner och även de som inte närvarat har på det spirituella viset varit delaktiga. jag är återförenad med hanna och tillsammans fortsätter vi att bestiga berg tillsammans. denna gång blir det en bestigning av kebnekaise. mellan raderna skapar vi ett efterlängtad vardagsliv som är fullt av färg.
jag drömmer om bergen varje dag och om vad som finns där bortom. tidigare längtade jag ständigt vidare när rastlösheten förtärde. har insett nu att äventyret inte endast finns i vackra skepnader bortom vårt egna lands gränser utan även här. idag ska vi hem till min broder. att kunna göra en sådan visit är jag glad för. jag skulle så enkelt kunna förbanna denna lilla stads inskränkhet eller gå upp i varv över något annat men det behövs inte. jag väljer nu att skratta högt, ta på mig ett myntbälte och dansa mig lycklig istället. så nära nu. saknar freden som vanligtvis delar mina dagar men saknar däremot inte kärleken till honom eller för oss tillsammans. med handen nära hjärtat. inspiration leder oss vidare och närhet har som omnämnts inga hinder. här nedan har vi drömmen som snart vilar under våra vandrarkängor.

namaste.

2008-05-29T21:50:00.006+02:00

måste delge de starka möten jag fått vara med om ikväll. möten som får meningar om det som är viktigt att uppenbara sig extra tydligt. det började med en kvinna som jag sett på yogan många gånger. att befinna mig på en plats för yogisar är en energikälla, en stark plattform men för mig, inte ett socialt forum. dit går jag snarare för att genom vägledning komma djupare in olika asanas och möta mig själv. ikväll möttes vi ändå för att vi råkade båda vara öppna för det. vilken fantastisk kvinna! plötsligt är jag indragen i diverse idéer om experimentiell teater och månseanser och vidare, vägledning i hennes kulturs måntolkning ifrån mayafolket i sydamerika. med ett starkt leende påbörjar jag den en och en halv timme långa vakna meditationen med mycket fysisk kraft och fokus. efteråt låter jag dem rinna, tårarna. alldeles rena och lyckliga. de bara är där. yogas grund, att låta allt som är bekräftas men för den skull inte nödvändigt fångas upp, definieras. konstatera och andas, vidare. på väg från yogan kommer min yoga lärare fram till mig och ber mig om att lyssna. plötsligt ser hon på mig med stadig blick och börjar berömma mig för styrkan jag bevarar i varje del av alla de 28 hatha yoga poser vi gått igenom under kvällen och hon vill låta mig veta att jag kommit långt för hon menar att hon märker att jag är ute på mitt eget trygga vatten här i yogavärlden. min värld. hennes väl valda ord som samtalet fortsätter med värmer mer än 40 graders hetta och känns ärligare och större än det största diplomet med ett godkänt betyg i filosofi och religion. jag möter mina systrar och bröder genom yogan och jag lär mig varje dag vikten över att vara tacksam över den fysiska borgen som ger det inre en grund av möjligheter. en dag när det är meningen så ska jag iväg på den där resan som skall föra mig iväg till olika lärare, jag vill finna min vägledande guru med hanna vid min sida. tillsammans ska vi lära oss att förstå och bemästra mystikens stora under, yogan.

jag är numera morot förresten.

ömhetsös.

2008-05-28T12:16:00.007+02:00

de står uppradade i räta linjer, böckerna. detta halvårs signalament för livsdesignen. philosophy and human rights. juridik och frihetsbegrepp kontra rättvisa. kan inte förneka att jag blivit färgad av de strikta ramar, de väldigt konkreta handlingsbegrepp och de mycket kritiska sökandet efter information och sanning som jag en gång underskattade mycket. ville tänka fritt och större, bortom och mer lekfullt. samtidigt så har jag med andra perspektiv lärt mig att konkretisera just de fantasifulla visioner som skapar ideér och jag tror starkt på kunskapens makt. å andra sidan vill jag inget hellre nu än att uppfyllas av annat. olika planhalvor behöver inte egentligen vara åtskilda men snäva ramar har inskränkt på både livfullhet och galenskap. jag vill vara känslomässigt avklädd nu, redo att färgas av annat. lära mig att åter sväva ut och tänka, bortom.

hade genrep idag med vår auktoritära lärare som är utbildad jurist. väntade oss blodig såg men möttes av berömmande ord och kritikens frånvaro. besteg ett mentalt berg med andra ord, vi kom över. nu väntar bara den riktiga redovisningen och nu har vi allt under kontroll. denna termin är nästan avslutad och mycket har skett mellan raderna.

kärleksband mellan mig och min sanna kamrat har förstärkts ytterligare och jag är mer än någonsin övertygad om vår mening. det är du och jag skäggpiraten. jag har återfunnit en vän och förlorat densamme och ett vänskapsrike. jag har vunnit en hundkamrat och kommit naturen närmare igen. mött nya vänner och skavt intellektet så till den yttersta grad av stimulans. velat fly undan och hitta hem igen. cyklat hem genom natten och varit på just rätt plats på jorden. jag har saknat mer än ord kan beskriva men också funnit att hattens plats på hyllan är innanför mina egna murars hud.

yogan har blivit vägvisaren igen och jag kan påstå att den räddar mig ur allt. ser framemot en sommar med mycket av den varan tillsammans med familj och nära. kommer att sakna kärleken men vårt band är större, starkare än allt.
igår firade vi förresten gandhis ett års dag med vegantårta. grattis käraste hund.

jaya radha.

2008-05-21T22:05:00.003+02:00

redigerar detaljer innanför pansarhuden. städar undan, rengör med genomtänka meningar och beslutar mig i ivern att rensa ut söndermalda skivor för att spara en liten låda. en enda liten förvaring med dolda idéer om vad som inte längre är och gamla låtar. lådan är liten men meningsfylld. de tär inte men har förtärt. tidigare. ätit mig och energi. meningarna. de välfyllda men bortsorterade, nedplockade. ordentliga avslut känns för somliga bra. avbrutna relationer uppmanar den kvarlevande ambitionen att gå vidare och använda tidigare energier till någonting annat. växer vidare i andra riktningar. erfarenheten talar för att det högst oväntade kan ske när ofrivilliga uppbrott sker, när bärnstenshalspand går sönder. osannolika verkligheter kan skapas och bli melankoliskt vackra, för att sedan uppstå i all skönhet helt på egen hand. lådan i källan, i medvetandets onårbara rum. jag och en vän har tagit ett gott avslut. inte ett glädjande med nog så rättvist.

jag är övertygad om att askan alltid bär på möjligheter om glöd. omvandling av energier. aldrig har jag slitit så med mitt intellekt för att få ihop otaligt många skrivna tentor och det fantastiska är att jag har gjort det. done. nu följer jag min yogalärares uppmaning om att sänka örat innåt, lyssna på de naturliga ljuden, stegen, meningarna. de bortom andras ramar och närmare mina egna. yogan håller mitt center stadigt och påminner mig om hur jag vill leva och att allting faktiskt är möjligt. i mina lurar finns nu alldeles ny musik. egen musik. på sitt sätt delad men ändå, alldeles olyssnad på och väl tilltalande. tonerna är folkmusik med mycket indiska inslag. bjällror, ljusa röster. ganges flytande vatten när det passerar varanasi kommer till mig. idag är sikten klar och styrkan här. är älskad och älskar. ser min levnadsfrändes ryggtavla. närmar mig. lägger armarna omkring och delar med mig. andas mer, yoga mer. är alldeles öm i alla leder efter kvällens hårda pass. snart ska den lilla flocken ut på kvällstur. sedan väntar en natt. imorgon en gryning med ytterligare ett hårt pass med sann yoga med fokus på kärnan. skolan tar plats, tar tid men berör inte nämnvärt nu. att stanna upp under några stora träd och titta rakt upp och finna sig omsluten av en skrattande allé ger andra perspektiv.

faith. what is real?

2008-05-02T21:19:00.008+02:00

här, i min nya stad brann vi igår för engagemang och sprang längs gatorna med slagorden nära. jag sprang för vår gemensamma värld och höll bärnstenen tryggt i fickan. det gäller att inte någonsin ta något för givet. det sägs att bärnsten kan frambringa minnen från tidigare inkarnationer. på sätt och vis tycks det inte helt osannolikt. jag närmar mig alltid den röda tråden av stark vilja i våra samtal. minns kraften och känner uppmaningen om att aldrig sluta tro.

it is about having faith in people. the only way to real friendship and your connecting to the world.

dont give up that fight.

2008-05-01T14:48:00.004+02:00

det var länge sedan jag var så nära reggaetoner som nu. rätt ackord och det blir positiva steg, framåt. kroppen rör sig lätt och lederna är mjuka när musiken får mig att släppa kurslitteratur, slå på en skiva med pablo och ensam rör mig till ett upplyst tillstånd. detta kanske bara är ett ögonblick, kanske en evighet men just nu bekommer det mig inte.
blundar och ler, följsamt. get up, stand up.

om jorden vill.

2008-04-29T10:33:00.001+02:00

kanske kanske kanske kanske kanske.

ekvationstrubbel.

2008-04-27T19:39:00.011+02:00

all tid i världen och äntligen får jag luta mig tillbaka i närheten, närvaron. andas in. finna orden, minnet, känslan, hoppet och skrattet. somliga talar bara om för dig vad som genomförbart och sedan finns det ett fåtal som är din egen sokrates. förlöser din egen förmåga och plötsligt stirrar du inte längre enbart på de nedskrivna noterna utan skapar gränslöst med kreativa förslag och du inte bara nynnar, utan är låten. jag lärde mig leva utan detta verktyg. [utan dig]. det är klart att tiden lämnar märken och nya skivor spelas. det betyder dock inte att jag stängde av.
each has his own ticket in his hand.
jag trodde att jag förlorat bärnstenen runt halsen men häromdagen upptäckte jag den, nära bröstet. det var i gräset, nära jorden. vi var enheten igen och tiden har inte förändrat, bara konkretiserat lite mer. en del relationer är bortom definitioner. jag behöver en metafor för detta. du blir vaksam och inser att du vill rama in, namnge, återskapa och utveckla. jag vill fortsätta tala vårt språk, inte placera eller förgöra.

jag undrar om det finns en mening?
länge sedan jag varit så nära mig själv som nu, inte heller har jag kanske någonsin varit så ekande, en stark känsla över att vara in i tiden övergiven. det är ett stort erkännande och jag krymper då jag inser att du aldrig har varit så nära, men heller aldrig så långt ifrån, som nu. samtalar med henne. vi vägleder varandra i obegripligheter men vi vet aldrig riktigt säkert. möjligen är det så, att vissa människor, de allra största relationer har ett situationsbundet mission, andra har en längre uppgift, någonting att lära ut under en tid. jag stretar starkt emot tanken på att vissa relationer, att vi två inte fungerar längre och menar att jag skall hålla i mina fåglar, koraller och bergskristaller så att knogarna vitnar. ni är så få, jag kommer antagligen att förglömma om ni bleknar vem och varför allting en gång kändes och varför jag var grön, orange och brun ibland.
jag tror att vi behöver varandra, ibland inte mer än i vetskapen men jag hoppas att vi aldrig blir riktigt färdiga.

att älska är stort. det är också förödande. det är det vackraste jag vet och just därför skiljs människor åt.

nej jag kan inte längre begripa det orättvisa när glädjen måste skjutas och våra händer amputeras våra talande tungor kapas. se inte, känn inte. ring inte hör inte. jag tänker inte sluta hoppas att bärnstenen som åter fallit, faktiskt kommer att återfinnas. jag vill inte att det bara är det sorgliga som ständigt står på repeat i slutet.

make it on your own if you think you can
If you see somewhere to go I understand men välj inte fel riktning nu.

tiden i världen är sluten och jag saknar dig mer än du anar,
bortom dina definitoners gränser där jag vill vara din spegelvän.

släpp mig, systemet river sönder mina kläder.

2008-04-22T11:11:00.005+02:00

jag vill vara i blickfånget, någons glada röda räv. vill vara fotograferad av malla för att hon ser. jag vill också se. andra ting bortom den akademiska världens snäva ramar. jag vill inte läsa om naturrelativismen eller om li´s asian values. jag menar, det är helt okej att göra det men egentligen vill jag inte. jag längtar ut och bort från skorna. jag längtar till fria dagar och en frigörelse från vardagsskavanker och onödigt tråkiga diskussioner om odiskat porslin. jag vill klä mig i lätta tyger och vara ett nytvättat lakan som har slitit sig från linan, silkesmjukt mellan fingrarna, behagligt att borra ned näsan i och älskvärd att vira omkring sig.

your bright is my teacher.

2008-04-17T12:46:00.007+02:00

fröken duktig och snedsteget. bilden kommer från nanna och får idag symbolisera mitt förakt mot krav från alla inre och yttre rum.

oh no let it rise again. en förbannad kamp är vardagstragglande ibland. särskilt full av skavanker blir tillvaron då starka visioner inte når konkreta mål utan faller faller faller ned mellan spjällror byggda av förhoppningar. ned i en avgrund av misslyckande går färden och fräter med thinner upp stora ytor av självförakt. ont ont. vad är verkligt och vad lämnas kvar åt fantasilösa obligations? vad är målet med självförverkligandet? medströms stärker inga biseps. vill tro att mina nya svidande ytor ska inspierar till livsbejakande val och att sinnet ska leva än mer öppnare, ödmjukare och starkare. ett snedsteg skapar inte inre krigsföring utan stärker uppmärksamhet och beskydd. nya tag.

yogan hjälper mig framåt, desto djupare in i lederna ännu mer energi fokuserar till det goda. ibland är sannerligen yogan det allra mest livsnära resultatet av historien.

tillsammans med er som aldrig låter mig ge upp så tar vi oss gemensamt i mål.

om, broder.

2008-04-13T22:14:00.008+02:00

en obeskrivlig suck som bär lättnadens namn på sina läppars närvaro i mina ögon, rakt in i mitt hjärta. där. har fått lära mig att konkretisera tanken om saknad som något livsberikande. under lång tid har några av mina spegelbilder levt för långt ifrån mig. ibland finns de bara där, som en sorts påtaglig existens, en upplevelse av mening som inte behöver omtalas eller berättas om. självständiga, fritänkare som upplever sina egna valda steg någonannanstans. far away from me men ändå, in less then a second, plötsligt är vi nära igen och länkar samman och färglägger varandra. detta är en ständig process, ett sätt att leva på. började dagen med en hälsning, ett befriande meddelande från min gode buddistvän, äventyrare, galne, mjuka och ytterst välmenande vän dessie. om jag någonsin skulle hamna i en situation av största nöd och behöva be om en enormt generös tjänst så tvekar jag inte om att just dessie skulle vara där, på ett nästan overkligt sätt skulle han på något vis förstå situationens allvar, ta sig över berg och hav och lägga en helande hand över min svettiga panna. vår relation är syskonlik och min glädje över att han nu är fri och i indien är gränslös. ödets ironier har sannerligen svept över honom, lett honom till sin kärlek, över landsgränser, till platsen där även vi druckit otaliga koppar chai, ridit trettio mil på kamel ihop. platser där historiens avtryck aldrig tycks försvinna utan ständigt reproduceras. någonstans minns en vägg, en vrå. iallfall så minns vi dem. strävt smutsigt och ytterst verkligt. namaste broder,
jag beundrar att du lever som du talar.
på tal om djupgående meningar så försöker jag ge bikramyogan en chans. rättelse, mig själv en ärlig chans att utifrån stundens förutsättning ge mig själv den största utmaning, både psykiskt och mentalt. upplevde något häpnadsväckande de senate två gångerna. genom den fyrtiogradiga värmen kom plötsligt en sval bris över mina armar och ansikte. från intet, givetvis. energier, snarare. av att finna rätt.

idag har jag och mitt övriga minikollektiv funnit vägen till malmös skogar. vi åkte ut till torups slott, strax utanför malmö. vandrade i några timmar i skogen och min fantasi skenade mer än vanligt. menar definitivt att vårt förnuft alldeles för ofta begränsar oss att se vad som verkligen finns där. skogen gav oss även solen och en väldigt glad hund.

talade med malla ikväll. en av de speglar som inte bor tusentals berg ifrån men inte mindre än några timmars resa. vill så gärna förenas och färglägga men är förbannad och förundrad över vad företag som connex och sj menar när de talar om den goda kollektivtrafiken. för miljöns skull. för vad? för att den lilla människa likaväl ska boka korta, onödiga flygresor för att tågpriserna ständigt höjs? om jag reser till malla så kostar det inte mindre än 450 riksdaler med retur till malmö och vad är detta för ett sätt att främja kollektivtänkandet?

att det ska vara så förbannat svårt.

2008-04-09T20:41:00.000+02:00

nu har vi gjort det igen. i offentlighetens rum har vi försökt skapa engagemang bland folket på gatorna och jag vill påstå att vi lyckades. i den mån vi hade möjlighet, så pass långt våra plakat, banderoller och intensiva uppsyn räckte. på våra plakat fanns bilder från verkligheten, så sjuka och fulla av lidande att det i sig är tortyr att betrakta dem. frågan är om det går att förstå hur illa det är att vara offer för en sådan handling, att vara ett djur vars analöppning eller vagina är sprängd av en mentalt störd människas snopp och kanske också söndertrasad med hjälp av en gigantisk dildo. rätt inkörd och förbannat felplacerad. en del människor stannade till och betraktade våra bilder och skrev på proteslistor. det fanns även de som bara passerade med en välmenande grimas som tycktes säga "visst är det hemskt men nu har jag inte tid, ska hem och laga soppa och tänka på annat". en del har möjligheten att gå hem och göra annat. men. alldeles för många är de som är fast i våldet på en människa vars stora intresse är att tortera denna varelse de har i sin ägo. gandhi var givetvis med på manifestationen och jag hoppas att hon kunde fungera som en verklighetsnära länk mellan det goda och det onda. dagens manifestation handlade om det som pågår i dagarna. riksdagen är i full gång med att besluta i diverse djurrättsfrågor där sex med djur, tidelag, inte står med. med andra ord vill inte Sveriges representanter lagföra om att det ska vara förbjudet. hur kan de låta ett sådant viktigt [och för mig självklart] politiskt beslut gå i denna riktning?

jag är frustrerad och förbannad. gapar inte av förvåning, i det här samhället sker fruktansvärda saker obehagligt ofta. jag kan inte förstå hur en del människor fungerar. vad får man ut av att sätta på ett djur som skriker av rädsla och smärta? ett djur var mentala psykte är så nedbrutet att den vänder rumpan mot den som varje gång gör djuret ohyggligt illa, detta gör djuret för att det är det enda sättet att visa sig medgörlig, undkomma annan smärta. man hör om hästar som blir knivskurna i vaginan, så illa skadade/chockade att de måste avlivas. hur sjukt är det inte att tidelag är lagligt i Sveirge. ja, du får ha sex med dina och andras djur, det är lagligt. du får dock inte åsamka dem något lidande, då rubriceras det som djurmisshandel. men vem fan är att döma om ett djur lider eller inte av ett sexuellt övergrepp. det kan aldrig bli på djurets villkor, hur kan det inte rubriceras som övergrepp/djurmisshandel?

tidelag avkriminaliserades i Sverige 1944. tidigare fanns det en paragraf i strafflagen som förbjöd sådana handlingar. mellan åren 1880 till 1944 dömdes 751 personer för att ha begått sexuella handlingar med djur. det fanns dock inga djurskyddsskäl bakom det tidigare förbudet mot tidelag, utan tidelag sågs som en pervers form av sexualitet som ex homosexualitet. det var i samband med förändrade sexualitetslagar som det kom att bli lagligt att ha utvöva tidelag.

svenskar vallfärdar idag till danmark där det har inrättats djurbordeller. ägare som tillhandahåller djur för sex säger i en intervju med expressen "djuren är mycket erfarna och vill själva ha könsumgänge med människor." hästen Max har än så länge tagit emot 26 personer som velat trycka in sin snopp i honom. läs hela intervjun här!

skriv på protestlistan som skickas till politikerna här!

det är nödvändigt att agera. med frusna fingrar och tår vandrade vi hemåt sedan. den lilla fina familjen. fikade med simon och nadia, christoffer och kärleken idag. ingen avskedsfika men den känslan fanns i luften. au revoir simon. han har blivit en del av min nyfunna vänskapskrets här men har nu hoppat av och beslutat sig för att flytta, upp till riksgränsen. imorgon. det gäller att inte sakna utan uppskatta det som var bra. andra bra tecken är helt klart på väg ifrån andra håll. den förlorade bärnstenen har börjat verka igen och ingen kunde nog vara lyckligare för det än jag.

gandhi har förresten visat oss vad hon gillar, nämligen agility. snart är hon lika duktig som hunden på bilden.
so long, fred.

tiden lär mig inte riktigt någonting.

2008-04-05T21:23:00.000+02:00

har tagit mig fram på så olika sätt. önskat sammanslutningar och gör det ibland fortfarande.

plötsligt förintas tiden och i tanken är min tröja starkt grön, mina händer vidrör tanklöst ett väl använt anteckningsblock och på bordet framför mig står en kopp macciato. platsen är prishtina, kosovos huvudstad där jag för närvarande är bosatt sedan en tid och mitt anteckningsblock fyller jag med iakttagelser, idéer om teaterliv och demokratiarbete, albanska ord och nya kontakters uppgifter. underligt välkända känslor, förnimmelser om en historia som jag älskar att bevara men glömmer att tänka tillbaka till. om jag inte gör, hur ska då bekräftelse för vilka de egna drömmarna är och vad de utgår från kunna finna styrka om jag inte ens för egen del tillåter mig att se?

finner oväntat ett minne, en snurrgunga av gamla tankar återvänder och därmed också möten med mig själv och gamla, nedskrivna rader. de är skrivna för nästan exakt tre år sedan då jag precis återvänt till sverige.

”talade just med jeton.
- "you have a lot of reasons to come back," säger han. visst har han rätt.
sitter nu & lyssnar på balkansk musik & minns varenda linje på mitt rums spruckna väggar i pristina, minns doften av nybakat bröd när jag promenerade till jobbet & jag minns hur mörkt & skön parken var när det regnade. minns, allt. förbereder min presentation inför fredagens internationella seminarium i stockholm. fyller varje ven med känslor & jag vill. så mycket. här på bilden är mina män, mina sparringskamrater. vänskapens öppna händer med arben & jonas. i kosovo ligger vår historia & samlar damm på gatan någonstans.”

samlar damm. går meningar förlorade då? kosovo avslutades som en bok. sista kapitlet blev färdigt och annat tog vid.

jag saknade under tiden i kosovo en vän, min sengångare. han bodde då i australien och funderade på att söka medborgarskap. vi hade sådana drömmar om att jag skulle resa dit då. från kosovo till sverige och vidare. byta verklighet som underkläder för att fortsätta färga dagarna.

"då får du komma hit & bo hos mig sedan så gör vi
något underbart av vårat liv, dinglar med benen tillsammans. " dessa rader skrev han till mig. för tre år sedan. ödets ironier har redan vridat omkull de drömmarna och förvridit vår relation till oigenkännlighet. bara för att ytterligare befästa det tragikomiska med hela situationen så är varken han eller jag flygande liv nu. däremot bor vi i samma stad, 150 mil ifrån vår hemstad. vi har funnit samma plattform men har helt förlorat det gemensamma språket. vår vänskap har gått vilse och det är bara tragisk. han var min bärnsten men jag har förlorat tråden som håller den kvar i sitt fäste.

drömmar, drömmar ä r a d e drömmar.
vad vore vi utan dem? en del, räcker som näring åt de mer relevanta. men, alla skapar de liv under huden.
volcanoes don't melt me down. eld, inspirerar. känner mig omkullkallstad, nedslagen, rödriven. ibland tycker jag mig själv vara mindre klok nu än tidigare. jag hade definitivt snabbare skor som tog mig längre.

går ned, tillbaka. reflektioner med distans. perspektiv. sedan framåt igen. nyheter, upp igen. livet förändras. har aldrig varit mer vilsen men heller inte så säker. inte som nu men ändå vet jag ibland inte hur jag ska ta mig framåt eller hur jag varit så blind ibland och låtit fler och fel minnen damma igen.

"If I was the sun way up there
I´d go with love most everywhere
I´ll be the moon when the sun goes down
just to let you know that I´m still around."

för er.

2008-03-18T20:48:00.000+01:00

maria, fredrik, gandhi och rasmus.

dagens uttalanden som får min uppfattning om världen att bli förbannad, rivande, förvånad, storslagen och fördjävlig.
en kvinna kommer ut ur butiken och kastar små vassa ögon på oss. åtta stycken aktivister och helt vanliga människor med plakat står vi utanför butiken. i tysthet. låter plakaten tala för sig.
- det är sjukt, det ni håller på med, väser hon, högt och ilsket. SJUKT är det! hon menar altså att det är sjukt att vi står utanför butiken peak performance. en butik som tidigare slutade använda päls på sina kläder men som nu åter igen börjat med detta onödiga och vansinnigt grymma. hon vill påstå att det som vi arbetar med, att vilja ge djuren sin rätt till liv, vår strävan att inget djur skall behöva offra sitt liv för att en fåfäng människa ska besmycka sig med någon annans päls/hud/liv. är det verkligen allt för skönheten?
vi står idag där för att manifestera att det inte är okej med detta utnyttjande. ledningen för peak performance har tidigare lovat att aldrig mer använda sig av päls och hade sedan syntetiskt päls i sitt sortiment. sedan svek de. nu väljer de att sätta ekonomisk vinning framför djurens liv. trots mängder av bra alternativ använder de sig av päls från djur, väl medvetna om det lidande som djuren utsätts för. IC company använder päls främst från rävar från farmer i finland. dessa rävar lever sina korta liv i små nätburar utan stimulans. när de är runt åtta månder gamla dödas de med elchocker. därefter flår farmaren dem och exporterar till sverige. i sverige är det sedan 2001 olagligt att farma rävar här.
det finns altså massor av alternativ men inga ursäkter!
så menar då denna kvinna att det vi gör är sjukt när hon just varit inne och handlat och bidragit till djurens lidande?
- ni kan aldrig rädda hela världen så lika bra att ni genast slutar! spottar hon ut och rusar iväg.

jag och nadia går runt och delar ut flygblad. en kvinnas uppmaning till mig är högst komisk;
- gå och skaffa dig ett riktigt jobb! lilla stackarns människa tänker jag. du är en sådan jag från min höga position en dag ska nita och mala i en kvarn. hur blir människor så bittra och framförallt, varför så provocerade över att vi försöker hjälpa de som själva inte kan göra sina röster hörda bland de som utnyttjar dem?
- freaks! det är vad ni är! säger en tredje kvinna till mig och nadia där vi går med frusna fingrar och försöker få människor att förstå.

jag blir ännu mer motiverad att fortsätta detta arbete och går tillbaka till gruppen som tappert står där, gandhi gläfser och exemplifierar hur vacker ett levande djur med päls är.

plötsligt kommer polisen. en hel buss med övervakare väller ut och ska kontrollera dessa terrorister som på gatan står. med dålig retorik försöker de behålla sin autkoritet. står stadigt, händerna runt bältet, vidrör snabbt sin batong, spänner ögonen, bröstar upp sig. försöker skrämma oss men inser att vi inte är särskilt räddhågsna och dessutom inte heller särskilt olagliga. vi forstätter, ställer oss tre meter ifrån butiken och blir så kvar någon timme till innan vi självmant vandrar hem.
jag och kärleken med den gemensamma glöden.

i all ära.

2008-03-17T09:49:00.001+01:00

gav mig ut i morgonsolen igår. destination lund. syfte, att bejaka framtiden. satt på tåget och fick en plötslig längtan i magen att bara dra vidare. vad sker i höör? kanske var det dit jag skulle åka egentligen. vandra rakt ut skogen där, sitta ned på en tankestubbe. ensam men omgiven av leende gröna jordnära rörelser. jag formligen älskar tåg och dess rytmiska ljud. friheten, möjligheterna. en räls är sällan endast begränsad åt ett håll. jag steg av i lund. gick omkring på kullerstensgator och fylldes av hemmakänslor. kanske är det minnen av min första tid i göteborg och haga, kanske påminner mig lund om när jag och några kärlekskrigare var på väg med folkabussen till spanien och tog en fika i lund innan avfärd. i vilket fall så njöt jag stort och blev övertygad om mitt val av framtida val av tre år när jag mötte studievägledare och avgångsstudenter ifrån genusprogrammet. nu är ansökan inskickad och jag anar att mitt lilla genusbibliotek bara växer sig större nu.

läser ord från mitt kära quinnoliv denna morgon. låg och tänkte på henne igårkväll. den beundran och kärlek jag känner för denna människa är ibland högre än min kärlek för annat men det vore omöjligt att finna sätt att förklara det på. det handlar inte bara om att vara goda vänner utan snarare om ett familjeband, ett passionerat intresse och en trogen hand. vi behöver varandra vi likasinnade för att bejaka våra egna och spegla varandras eldar. genom varandras blickar föder vi egna steg genom och tillsammans. jag vill verkligen att vi är en del av varandras danser malla. jag tänkte det igår där jag vandrade ensam i lund. ensam är stark ibland men det vore en lögn att säga att jag inte önskar att vi kunde dela styrkan tillsammans. jag börjar känna min egen glöd igen, hur aktörens insikt om de egna stegens styrka växer.
kom så demonstrerar vi tillsammans för livet!

it is what you get.

2008-03-15T19:21:00.000+01:00

från klockan tio imorse har jag suttit i en sal och blivit överröst med övertygelse. min nya vän rasmus har visat sig vara både en inspiratör och god inkörsport. han har påmint mig om hur jag kan påminna mitt arga sextonåriga jag med svart hår, att hon fortfarande finns kvar och brinner.
dessa tankar får mig att tänka på något som min hobbitliknande vän ulli har skrivit. " det kommer fortfarande handla om samma sak, om de små vardagsbekymren såväl som de stora existentiella frågorna. allteftersom vi långsamt börjar gå med på att kalla oss vuxna kommer vi långsamt befästa vilka vi är samtidigt som vi växer och förändras. vi inser vilka vi är, vad vi vill göra, vad vi tycker om och vad som är viktigt för oss.." menar hon.
jag vill inte påstå att det är sextonåringen som nu vill fortsätta där hon slutade men jag menar med min pararelltanke till ulli att en hel del saker har blivit väl rotade inom oss och mestadels förändras med erfarenheter. inte försvinner eller ens helt förvandlas. jag blev som sextonårig djurättsaktivist med en svart och vit syn på min omvärld. hela min tillvaro bestod av skarpa kontraster där jag befäste allt som ont eller gott, fri eller fängslad. jag var med andra ord en ung bitterhöna som trodde sig veta. min aktivism stegrerade till omätbara nivåer och där, någonstans med ena foten hängandes över kanten, brann jag upp. alla år efter det har djurrätten legat i vila och aktören har med erfarenhet lärt sig att handla annorlunda, taktiskt- och ibland klokt.

jag har nu deltagit på en hel dag med workshop rörande djurrätt med frågor om vad djurrätt egentligen handlar och anledning till att vilja engagera sig. vad innebär det att vara streetsmart, att praktisera civil olydnad och liknande. mina tvivel rörande animal liberation är urskurade ur mitt medvetandes innersta, helt igenom ersatt med en beundran för de människor som fritar djur som utsätts för tortyr. fritaganden som är noga planerade för att varken djur eller människa skall komma till fysisk skada. att se hur de fritagit apbarn, råttor som låg invirade i hårspraysliknande tuber, minkar och rävar snart skulle bli mördade genom el - en kabel instucken i analen, den andra i munnen - alt. gas. otaliga katter som vankade runt och skrek i burar med elektroder fastsatta på kroppar med utväxta kroppsdelar på fel platser pg.a experiment, mängder med beaglehundar vuxna som valpar, höns och getter. allt har den "moraliskt goda" människan använt i försök. tack vare fritagare som länge arbetat med att ta sig in i lab för att ta reda på den verkliga situationen och sedan väl genomtänkta planer så har många djur blivit fria och fått chans till ett liv. alldeles för få med tanke på alla de djur som utnyttjas men dessa djurrättshjältar gör en insats där de är beredda att offra både sin frihet och livet för övertygelsen.
djur ska aldrig behöva lida.

"risken för plötslig spädbarns-död minskar – djurförsök ger kunskap om orsakerna" finner dessa rader på en sida med information om medicinska argument för djurförsök.

skulle någon mena att det är legitimt att placera detta människobarn i en stålbur med elektroder placerade här och där, hörlurar fastlåsta på öronen dånandes med obehagliga toner för att mäta mänsklig reaktion på musik, kanske också prova lite vätskor som vi för in med olika verkytyg i barnets vagina alt penis, i munnen, i näsan samtidigt som vi tejpar ihop käken som vi just borrat ett par skruvar i, mest för att mäta hur smärtan tar sig uttryck i människobarnets ansikte?
hur kan det vara legitimt att då använda ett djur när det är medicinskt beviset att inget ingen medicin framtagen på djur är garanterad resultat på människa? dessutom är det bevisat att djur lider, känner glädje, sorg, längtan et.c. något som egentligen inte är en nyhet.

vi lever i en vansinnigt sjuk värld av illadoftande hierarkier.

" i de flesta djurförsök används djuren som modeller för människan, för att forska om människokroppen, människors sjukdomar och hur människor riskerar att skadas av olika kemikalier, produkter, miljögifter mm. men det finns många skillnader mellan djur och människor som gör det svårt att översätta resultaten från försök på ett djur till vad som händer i människokroppen. att använda djur som modell för människan är alltså långt ifrån perfekt. därför finns många skäl till att utveckla och använda alternativ. för djurens skull men också för människans. de alternativa metoderna
- när de väl finns - är ofta billigare, mer pålitliga och ger snabbare resultat än djurförsök." funnet på hemsidan för stiftelsen för forskning utan djurförsök.

vi får aldrig sluta höja rösterna åt dem som inte själva har den sorts röst som allmänheten lyssnar till. det var en givande dag med intressanta möten och bra infallsvinklar som hade alla tänkbara färger. har stor lust att fortsättta med nystarten åter införliva aktören. rimlig nivå nu. annat får ta tid. fick precis tillbaka tentaresultatet och tycker mig förtjäna ett riktigt firande, VG på juridiken. där fick hon till det.

nu ska jag ha en soft afton och försöka att inte kräkas vid tanken på de människor som äter kött. de må låta pubertalt men det är en förbannat äcklig handling i fullaste förnekelse. det kan aldrig vara försvarbart med några som helst argument att stödja den industrin.

så många varv åt olika håll.

2008-03-12T09:20:00.000+01:00

"Kinesisk polis har använt tårgas mot 600 munkar i Tibet, som för andra natten i rad protesterade mot Kinas överhöghet, rapporterar Radio Free Asia." skrivet idag på sveriges radios hemsida.
protesterna i tibet uppmärksammar årsdagen av det tibetanska upproret 1959, som slogs ner av kina.
framför mig ligger två nyinköpa böcker. den ena, en självbiografi av jetsun pema, dalai lamas syster. den andra boken heter historien om tibet, samtal med dalai lama. ibland känns det mer än behagligt vad min mening handlar om. inte bekvämt, inte enkelt men det går att likna med att någon drar ihop min strupe, håller fast mina vener och tar min luft, mitt blods rytmiska bana, drastiska metoder för att påminna, upplysa mig.
jag vill åka till bergen och möta den där människan som ska visa mig vägen. jag talar inte om kebnekajse utan om himalaya. gärna ett besök i kangra. en av de mest spirituella platser i dharamshala och sedan vill jag spendera tid med tibetanska lärare i mcLeod ganj och få undervisning och integreras en smula. förstå saker. sedan gärna vidare, uppåt. en dag vill jag stå med fötterna i tibet. undrar vad som kommer att kännas då? anar att det vore som att förenas med en svunnen syster. allt känns komplicerat, förrvirande, omtumlande och stort. jag är rädd och tufff och övertygad.
varje dag bär jag något inom mig som växer. en kraft, en insikt, ett äventyr.

har funnit en fotograf som heter mikael röhr. här är några av hans bilder som slår mig hårt in i medvetandets dunkla kammare och ropar kom, ge dig av, tänk vidare.

död var aldrig glöden.

2008-03-11T11:14:00.000+01:00

gick och lade mig med ett leende sent igår. trötta ben efter en lång cykeltur men glad för eftermiddagens äventyr. fantastiskt hur oförutsägbara möten mellan andra människor ledde till att jag lade om dagens planer, drog ut på strövartåg och fick en ny bekantskap. efter ett oväntat telefonsamtal drog jag iväg för att möta en främling för att ge oss av på ett gemensamt möte. främlingen visade sig vara en inspirerande man med djurrättsaktivism i ena handen, hundengagemang i den andra. han drog med mig på en föreläsningskväll med en hundkonsult. vi förenade denna kväll var ägare till omplaceringshundar och gatuhundar, veganer och lagomt unga. vi talade denna kväll om vikten av att aktivera sin hund mentalt med fokus på att lägga spår.
plötsligt är jag med i en grupp och gandhi ska snart ut och spåra för första gången.

tidigare denna morgon hade jag stuckit ned min hand i fickan och fått upp en ihopskrynklad lapp med info från djurrättsgruppen djurättsalliansen. nu visar det sig vara så att min nya bekantskap är en av huvudaktörerna även där.
fine for me. anmäler mig och fredrik till deras workshop på lördag.

"Djurförsök. Pälsindustri. Djurplågeri, förnedring, död, misär. Jorden är inget trevligt ställe om man haft oturen att födas av fel föräldrar. En inspirerande dag och du går därifrån med en vilja och kraft att flytta berg för att rädda djuren."

dagar som igår ger mig hopp och påminnelser.

join the revolution.

2008-03-11T10:24:00.000+01:00

"inspirerande med starkt engagemang och kampglöd, iver i benen och olydiga aktioner. något som jag önskar att jag,
mitt blod kokade över av just nu, att blicken var vild och orden möjligen både höga och hårda. istället är mitt sinne och kropp lugna, trygga, nästintill slöa medan mina händer som inte håller fanan högt istället lagar vegansk lasagne och vidrör min kärleks varma hud." skrivet av mig på lördagkväll.

den 8 mars och jag minns förra året då jag och mina systrar sprang tjoande längs avenyn fram, ackompanjerade av trumgruppen kiriakas slagverk. vi ville måla dagen starkt röd och vi menade varje ord vi sade. jag älskade oss där även om dagen efter en sådan dag ofta är ett tomrum, en känsla av avgrundsdjup och bakissmak i munnen. beska tankar över att systerskapet inte alltid håller ett ärligt mått, att männen fortsätter "förglömma" och förneka patriarkatet och tala för vårt jämställda land som den goda exemplet.

tillsammans är vi starka och vi måste organisera oss för verklig frigörelse.
några ord jag får nedskrivna på en bit papper i handen den 8 mars här i malmö. jag håller med och jag vill förena mig med mina systrar som jag saknar så, mina vänner systrarna. jag får nöja mig ändå. fredrik är mig med och håller den mentala fanan högt och våra feministiska diskussioner är ofta långa, starka och förenade. vi sluter samman med hans gamla vänner, min nya vän från i höstas och gandhi som första gången integreras i den lilla familjens aktivism. det ryser och känns där vi vandrar och när blickar möts i samförstånd. jag vill så väldigt gärna tro att vi står nära frigörelsen. om inte annat så just där och då.

vi fikar oss fram genom dagen sedan och slutar hemma med många koppar rött te. jag talar med nadia i telefonen och vi försöker rentvå våra dåliga samveten för att vi är hemma båda två denna lördag kväll den 8 mars när vi borde sluta samman med alla de andra firande människor, alla feministiska körer, all vild musik och queer/butch/femme/you name it - atmosfär. det är vår dag för helvete men istället så drar jag på mig mysbyxor och tänker att jag får ta ledigt nu. denna kväll kan jag tryggt luta mig tillbaka och veta att andra fixar kalaset nu när jag alla de andra 364 dagar om året försöker göra insatser för kvinnokampen, vår mänskliga frigörelse.

"inga pigor åt överklassen låt de skura de egna dassen".

jag somnade inte med gott samvete på lördagkväll.

självankrad och ihopvirad och frisläppt.

2008-03-04T20:03:00.000+01:00

med en imponerande kroppshydda sitter hon där på marken. till synes ingen återhållen frustration eller osynligt band runt halsen som håller henne kvar. istället är där ett lugn, en verklig trygghet över att existera och närvara. en klar blick, öppet betraktande. ingenting undgår henne, det gröna fältets drottning. en sekund senare sätter hon fart när hon på bråkdelen av en sekund uppfattat nya rörelser i ögonvrån, nya liv som hon ska välkomna, ta under sitt beskydd. hon är vallarkung och vishetens moder. hon ser till att rättvisa skapas mellan unga djur i uppgörelse, utan ett ljud ser hon till att de andras skatter läggs framför hennes höga bröst. denna drottning, denna vallhund vi mötte idag vid havet tog andan ur mig och min valp som har mil kvar att vandra för att ens komma i närheten av vad denna uppenbarelse utstrålade. när hon såg in i min ögon med de där djupt mörka som tycktes äga all rofylldhet i världen så suddade hon ut alla tvivel på att de finns reinkarnationer av de visaste själar, alldeles intill oss.

vi har en ny föreläsare i politisk filosofi och modern demokrati. den bästa hitills. är tacksam och förvånad [sorgligt att jag ska behöva vara just det, förvånad] över hans ständiga genusperspektiv i undervisningen. stannde till idag efter fyra timmars föreläsning och frustade lite över hur hans undervisning är ett undantag från regeln. har katalogen i min hand nu och mitt val är så i stenen gjutet. första gången har jag beslutat mig för att tre år inte är en evighet, tre år på samma plats är mer än tre år i en och samma byggnad med otaliga böcker. det är en inre resa, en utvecklande färd genom orättvis historia, samtida frustrationer, hopp, hjältinnor och framtida visioner. en morgondag med en vald livsstil i hand.
senast igår sa jag till fredrik att jag nog alltid kommer att vara lite olycklig, aldrig kommer att kunna förinta det sorgsna rummet som bär de andra drömmarna. drömmar om det barfota, det att leva nära de mina, att bada med fler elefanter, lära mig mer om kristaller och forsränna genom fler vilda forsar. markören i mitt sinne nu konstaterar dock en acceptans. en respekt för att jag gjort ett aktivt val, inte varit något jag föraktar, ett drivved. allt har sin tid och jag får be om hjälp att minnas detta när jag är dränkt i böcker och bunden vid ett program.
aldrig har kvinnokampen, rättvisefrågor och jämlikhet varit långt borta. jag kan välja det ärligt och se min framtid i ögonen. jag ska läsa vid centrum för genusvetenskap i lund där bl.a queerforskaren tiina rosenberg som har skrivit bl. a L-word och författaren jens rydström, som bl. a skrivit en avhandlig om "sinners and citizens: bestiality and homosexuality in sweden 1880-1950, arbetar. känns mycket motiverande. vad blir en genusvetare då?
vad händer med mig år 2011?

"Genusvetenskapens fokus på att förstå olika mönster och maktstrukturer relaterade till kön ger användbara verktyg för att arbeta med dessa frågor i såväl arbetslivets olika delar som inom forskningen. Exempel på tänkbara arbetsuppgifter för en genusvetare är olika typer av jämställdhetsarbete inom förvaltningar, organisationer och företag, utredningsarbete och samhällsplanering ur ett genusperspektiv, biståndsarbete och olika typer av informationsarbete samt samhälls- och kulturjournalistik. Sida, FN och andra internationella organisationer betonar dessutom behovet av genusanalyser för vår omvärldsuppfattning, vilket gör att genusfrågor blir alltmer centrala i internationellt fredsarbete, biståndarbete och arbete för mänskliga rättigheter."

ingen framtidsvånda egentligen. det handlar mest om att vilja ha allt, hela tiden. jag vet att vi kan få vad vi vill ha om vi tar det. ett varmt handslag av förståelse och sparringspepp under huden för min vän, min malla som talar sanningsrim och så älskvärt mycket styrka. så nära, som ingen annan får gå. där är du och jag och regerar.
dessutom så är det ett löfte skrivet i jorden, till farfar.
den som inget säger, finns inte.

största glädjen just nu är längtan efter sommaren - min tid med hanna.

de där gruskornen i skorna.

2008-03-02T08:55:00.000+01:00

den där hatten som skall läggas på hyllan för att symbolisera en känsla över att vara hemma. jag märker i vissa stunder tydligare än andra att den ännu inte hamnat på sin plats. en vän till mig har gett sig av till norge och jag saknar henne. hon har det arbete som nu ger löning åt någonting som tidigare gestaltade en livstil på frivillig bas. på sitt sätt så har hon funnit sitt verktyg, eller åtminstone ett av dem nu. ändå går hon fortfarande vilse ibland. hennes rader får mig att tänka vidare och känna ståpäls klä mina armar. att gå vilse är att finna nya vägar och möta ännu fler färger genom utmaningarna. tänkvärt då ens val inte genast artar sig som önskvärt. malmö är inte så annorlunda då människans koder tar sig lika uttryck nästan överallt. klart och tydligt märker jag dock att den öppna, nyfikna, självsäkra människan inte kommer till uttryck nu, den jag älskar att vara lyser frånvarande här och jag saknar henne. detta påverkar starkt vad malmö är för mig, dessa stunder då hon tycks vara en drunknad. min hanna planerar sin resa till indien och jag vill stundtals skrika mig blodig för att jag inte är en del av de planerna när hennes plan handlar om det liv jag älskar och saknar som vore jag den lilla flickan och indien den stora idolen, drömmen, kärleken.

var nyss ute med vår gandhi. tidig morgonpromenad. andra sover denna söndag men vi två är vakna och parerar mellan yrvakna fåglar, går mellan stenar, hämtar pinnar och torkar leriga tassar rena. freden sover och ser så avslappnad och hel ut. han har anpassat sig till malmö bättre än jag och vi är båda förvånade. jag tycker egentligen också att vi har det fint här. det är fågelvänligt. mitt sinnes skavanker har sin djupa grund i tvivel över vad den barfota bohemkvinnan ska göra när hon både har en vilja
att stanna och att vilja falla.

vidunderligt med verklighetsdun.

2008-02-28T17:16:00.000+01:00

så har jag lyckats bemästra mig själv genom at skriva min livs första tenta i juridik. hade inte sett mig själv här för några år sedan då det jag allra mest drömde om var att så snabbt som möjligt finna bananskalet som skulle ta mig härifrån – till storheter och vidunderliga frizoner av all möjlig frihet med tillhörande kunskapsfloder. denna pågående resa har tagit mig så långt ned i landet som känns möjligt men inte mindre är jag faktiskt fortfarande kvar. har tagit mig igenom en bra bok de lediga dagar som följde efter tentan. en roman långt ifrån all kurslitteratur som också bearbetar ett ämne som även det står mig mil ifrån. läste belinda olssons gravidchock. klär i ord all orättvisa som kan följa av att vara en gravid kvinna på en hög nivå i karriären. inte bara på arbetet där hon hennes integritet tycks förintas och hennes fysiska sfär tycka förvandlad till allmän ägedom. arbetskolleger tar henne utan vidare på den växande magen medan hon förtvivlat vill skrika dem i örat att det fanimej handlar om sexuella trakasserier. folk anser sig äga rätt att tycka och tänka åt att alla håll angående dieter och fostran och vidare i all oändlighet. hemma vill hennes kärlek i sin tur hennes och barnets allra bästa. något som resulterar i att han försöker kontrollera allt hon gör för att inte hans barn skall komma till skada när hon bara vill få leva sitt liv och inte bara vara en fruktens behållare. dessutom är hon mer än villrådig över vad ett barn i kroppen innebär och i boken myntas ord som ”fittbralla ” något jag och mina vänner brukar kalla för ”kamelfot”. hon myntar vidare uttryck som ”analkontinens”, ”spräcktfittabajstrauma” och så vidare. jag log mig igenom boken i glädje och förfäran och lovar mina vänner en trygg hand att sätta naglarna i den dagen det kanske händer någon av de nära.

jag har snart på egen hand bidragit till att en skog skövlats med tanke på alla snytnäsdukar som går åt att hindra snuveriet från att dränka marken där jag träder fram. har haft enormt mycket cement i huvudet och frustration under huden. detta blandat med en hård knviskarp oro som starkt liknar hypokondri. dock inte för mig men för de som berör. det börjar lägga sig som som ett nät av verklighet i mitt förstånd. hon dör snart och det finns inte ett uns av mening att söka sig till hoppet för det finns inte. diagnos ALS med snabbt insjuknande. min mors syster. min hurtfriska moster med en framtid som plöstligt bara försvinner, förtvinar, rinner ned och fräter sönder all karmatro.

everything is possible. det är alldeles för sant.

en uppmuntrande tankekedja har slagit fäste. någonting gror i jorden nu. ett frö som aldrig riktigt dog. litet men friskt och grönt. det har börjat lite trevande med ord genom telefonen och jag kunde inte definiera mig själv bättre :

typiskt dig att söka dig till kärnan av bönan linda.

vi rostar snart nytt kaffe och dricker ihop. sengångaren och rödräven.

allt är möjligt.

livsyrsel.

2008-02-20T10:18:00.000+01:00

bland kommer de. insikterna. sanningar. känslan över det meningslösa över att bygga upp så mycket glädje kring materia. minns mannen som bodde i ett litet hus i kasar devi, norra indien. utsikten vilade över himalaya. Inredningen var mycket enkel men rik på detaljer från barfota vandringar. hans sovplats följde solen och årstiderna. Ibland frös en vägg till, frost lade sig längs väggplankorna. då bytte han sida, kunde välja att vakna i solläge istället. han reste inte längre mycket utan hade landat. Inte förlorat sina vingar utan medvetet lagt dem åt sidan. kanske i en av alla de korgar han flätat av funnet material, smulat ned i de färger han utvunnit av stenar. denne man levde för sin dag och det kreativa. gjorde smycken. sålde litegrann. fick ihop till det nödvändiga. behövde inte söka lika rastlöst efter lyckan som jag gör nu. han hade gjort ett val han tycktes säker på. hos mig finns bara fantasin. möjligheterna är inte osynliga. men det jag gör nu känns inte utan gestaltar ett verktyg. men kan jag leva så, utan att vara verkligt berörd?

kommer vi någonsin få råd till frihet? undrar hon.

att vilja nå, men inte heller behöva välja antingen eller. det handlar inte om att få råd att leva för en stund bland bergen, utan för att få råd att kunna skapa sitt liv utan att behöva leva i perioder, inte om att sälja sig själv för hårt arbete för några månader av lycka på andra sidan jorden.
det handlar om fria val men de fria valen är i sig mer konstruerade än mycket annat.

ibland kommer den– upplevelsen av stark hemlängtan.
det handlar om att vilja komma hem.

till den plats där stegen är mjuka, sinnet följsamt och blicken klar. hemlängtan till den valda platsen där sjalarna och böneflaggorna blåser i vinden. någon håller ett radband mellan fingrarna.
där virar jag in mig i filten, skapad av tibetanska händer.

" destinationen ar nadd. girlsen har tagit sig over berg och malariahelveten och vann efter provningar en djungel.
med bil i 45 graders varme reste vi for att na gransen till nepal. trasig i varenda kroppsdel anlande vi till gransen och losgjorde oss fran tunga vaskor och helt drankta klader. hastigt flatade vi ihop oss med nagra medresenarer och tillsammans blev vi en hogst besynnerligt skara som at middag. intressant med perspektiv, hade velat se oss med nagon annans ogon. dar vi satt, jag och pirjus tillsammans med tva japaner, en korean och en munk. same, same anda. hundarna borjar slass. varmen ar nara, som klister under skosulan. vi behover vatten slanger oss i sjon. en stund senare, nagra minuter eller timmar oppnar sig skyn och niagara skoljer over gatorna. de gamla kvinnorna med barkorgar pa huvudet skyndar hastigt, vi sjalva ler och nynnar melodier. en dag, manga intryck. en annan vardag an manga lever i, men lika verklig, av grasrotter och stenar. - linda. 1/6/05 nepal"

byteshandel mellan dagar och praktiker.

2008-02-12T09:24:00.000+01:00

den ena dagen byts ut, glider in i en annan. tillbaka i den platta närmiljö som nu är min grund. hemma är att vara intill kärleken som har förmågan att skaka ur bekymmer ur mitt hår. fyller dagarna med konventioner rörande flyktingrätt och med att skriva bytesannonser och vara på visningar. inte hinner vi packa uppp alla våra lådor innan vi inser att vårt bo är för litet och vi måste finna annat för att kunna landa. var på en visning av drömlägenheten igår. vi blev nog båda hopplöst förälskade i den äldre, charmiga stillen, de luftiga utrymmen, balkongen ut mot den lummige innergården i sälskap av granar. allt vara fantastiskt, färgerna sådana jag själv skulle valt. tyvärr, inte ett enda grönområde i närheten och vad säger en hund om det?

to be home.

2008-02-09T11:31:00.000+01:00

märkligt ibland hur det kan vara. att den plats jag så många gånger flyr ifrån också kan vara just den plats jag som allra mest behöver ibland. när planet dök ned mot marken, svävandes över enorma områden med granskog täckt av snö, ned på en landningsbana med vita drivor så kändes glädjen nästan överväldigande. to be home. för ett ögonblick. en definition av kontraster, oändligt varierande uppfattning. min mor fyller femtio år och vi firar henne med närvaro och socker.
lever nära varje stund av möten och granskar varje linje i hennes ansikte, i deras alla ansikten. rötterna skakas och påminner mig om vart allt en gång började. liknelsen är stark med att klättra upp i moderjords massiva berg. med bara fötter mot jorden är vi alla förenade. jag har det altså väldigt fint här men är som vanligtvis delad och vill ha mer än mest. de mina i form av den stora kärleken och den håriga succéhunden befinner sig 1470 km ifrån mina rötters berg. i malmö. staden där den symboliska hatten vilar. wherever I lay my hat is home. det får ta sin tid att landa. än känns de slingrande visionerna grunda och osäkra men jag vet med erfarenhet att ensamhet i nya marker föder livet på ett nästan omärkt vis. en dag lever vi plötsligt bara där, närvarande, kännande och med säkra steg. hemlängtan får komma och gå som genom en meditation. inga tankar är skrämmande eller felaktiga. de finns där men de passerar också vidare, lämnar sinnet öppet och rent för annat att ta plats. inte nya färger men andra nyanser bland de tidigare ditmålade. att vara i luleå med hanna har gett mig klarhet och styrka. har fått möjlighet att spegla mig och förstå varför jag är och hur det mesta har blivit såhär. med denna klädsel av eld vill jag kunna återvända hem där växterna redan slagit ut. vill bevara insikt över att is kan skapa den allra största värme och att vi ur vår värme lever ut visioner som kan ta oss precis hur långt som helst. konstraster är det som gör mig rik.

för en lyckad färd.

2008-01-18T23:23:00.000+01:00

sitter på en pall i ett kök som ekar, ropar på sina försvunna möbler och den vanligtvis hemtrevliga atmosfären. i bakgrunden hörs en skiva på repeat. toner inspelade med känsla och insikt. en avskedsgåva av min nya vän satu. skivan heter så ändamålsenligt göteborg-malmö. det är lustigt att hon utan att ha den minsta aning om de melodier jag känner extra för, valt ett flertal av dem. en aning glädje, en stor dos vemod, melankoli och förhoppning. det är så jag känner det nu. att lämna göteborg. efter en varm kväll tillsammans med de godaste av vänner [ni är ovärderliga och ofantligt älskade.] så är flytten plötsligt så definitivt här. no regrets. jag och fredrik lämnar vårt år under det gemensamma taket för att gå vidare. tillsammans. en ny stad. stark närvaro med och i varandra. regnet faller utanför. tänker på denna plats som en gång blev grunden till byllerbylivet. en stad som bredde ut möjligheter för oss vänner att förenas. vi konstaterade ikväll, att så blir det nog aldrig igen. närheten är en överspelad historia, det är nya kapitel nu. jag kommer att spela upp denna skiva i framtiden, låta den tugga sig igenom gamla spår för att minnas och sakna, älska och söka upp dem igen - vännerna.
kanske var det för bra för att vara sant, fåglar växer ut sina bon, det är därför vi flyger vidare nu.

de har varnat för en farlig storm imorgon. vår höga bil kommer att vara en krigare med oss när vi drar våra blickar
framåt.

nästa gång vi återvänder till denna stad är vi inte mer än besökare. underligt. vilka vägar livet går ibland.
nu går vi ut och in ur snårskogen.

blodsrelationer värmer.

2008-01-14T22:03:00.000+01:00

överflödiga mellanord. du hör mina stumma vrål och närmar dig hastigare än ljuset.
tack.

timmer. faller.

2008-01-13T19:48:00.001+01:00

vi kan tala om att det rör sig om sociala konstruktioner, inlärda beteenden kopplade till våra sociala kön. jag är starkt övertygad om att utvikskvinns, tokstylishdamer och vuxna kvinnokroppar renrakade i liknelse med barnhud är produkter av ett snedvridet system. jag kan se bakom dessa en gång påtvingade kostymer av numera nästintill "naturliga", "fria" val. samtidigt blir jag inte klok på hur människor [i detta fall kvinns] tycks välja att argumentera för rätten till att använda sig av dessa attribut som ett verktyg till god självkänsla. har just skrivit en artikel om hår som ett politiskt verktyg, en symbol för motstånd gentemot rådande normerande lagar. har googlat runt och funnit otaliga sidor där unga kvinnor disskuterar hår. hur mycket de tar bort, hur ofräsht det är med med könshår, hur ofta, varför och vidare i en för mig, hopplös anda av snedvridna ideal. det mest påtagliga är att de flesta jag stött på har som huvudargument att den lena muttan handlar om ett eget val som leder till gott självförtroende. say what, undrar jag och säkert fler av mina medsystrar som valt en annan väg. vad synd om ett social konstruerat kön, i detta fall en kvinna, skriver under på att hon mår bäst och duger mest om hon fortsätter spela under patriarkatets vingar. vidare, menar jag inte att alla män lyfter denna konstruktion till skyarna, långt därifrån, men det är från början patriarkatet som skapat efterfrågan, styrt tömmarna och nu reprocuderar dessa föregångares positioner. både män och kvinnor är goda kålsupare. råkade av misstag hamna på en ung tjejs bilddagbok. fotografierna på henne föreställer en superblekt, storbystad, översminkad donna som på varje foto tycks vilja belägra kameran. använder sig av alla tänkbara verktyg för att se ut som många andra kvinns gör som pryder omslag på porrmagasin och liknande. jävligt synd när det troligen vilar en bra kvinna där inne någonstans. bakom masken.

jag uttrycker min ilska åt detta och en hel del annat som kommer i min obalanserade väg nu. är arg och ledsen, stressad och förtvivlad. så mycket att hinna med, att försöka få ihop innan flytten. en illa lagd tenta läggs i mina händer imorgon. sedan får jag bo på ett bibliotek fastän jag samtidigt borde hinna packa ned vårt hem. fick reda på att gandhi kommer till arlanda den 27:e. jag har för mycket som stör signalerna i huvudet för att kunna skratta högt. nu när biljetterna är köpta och vi väl kommit ned till malmö så är jag fattig som en kyrkråtta. framtida resor känns långt borta när hela sparkapitalet är försvunnet, känslan är klaustrofobisk.
att vara på noll. igen.

spira hit.

2008-01-06T17:36:00.000+01:00

när det känns omöjligt att vara ifrån dig skriker inre spegelglas hysteriskt. tynar ut, linda ihop oss nu. saknar dig syster. jag älskar vårt familjeliv. vi är jordnära bland molnen.

otålighetens närvaro dessutom.

2008-01-05T13:03:00.000+01:00

räknar dagarna till dess att hon är hos oss. 21 dagar kvar om vi har tur. ytterligare en dags väntan och jag blir vansinnig.
tålamodets gåva, ge mig yoga.

I am a bird now.

2008-01-05T12:31:00.000+01:00

vet inte om det är av godo. kanske var det någonting med indien som frigjorde utrymme för ifrågasättande, något som rent av uppmuntrade till att vilja ha mer än ett fokus, öppnade upp insikten om fantasiernas oändliga möjligheter. ibland behövs inte mer än att sitta ned på ett nepalesiskt café, lyssna till människor med tunga vandrarkängor på fötterna som smider planer om platser värda besök, som vore tiden ett påhittat fenomen som inte berör dem, birds. jag lyssnade, deltog ibland, mindes friheten över vår förmåga att designa livet.upplever mig själv som högst närvarande nu men inte bara här eller där utan precis överallt, hela tiden. mycket vill ha mest, inte raka linjer, färdigskrivna recept. det var inte sorgligt egentligen att lämna indien denna gång. snarare var avskedet av största trygghet, fullt av löften. sista natten låg vi jämsides och andades tillsammans mina kvinns och jag, kärlekens armar runtomkring. kanske har jag aldrig varit just så trygg som då och inte heller så säker på min sak att indien finns kvar, ständigt. att min plats där aldrig förlorar sin mening. glädjen i fotsulorna.

att vara hemma igen innebär någon sorts verklighet av lådor som sakta fylls. det närmar sig en flytt. ett äventyr, en möjlighet att finna nya skatter som min vän pernilla säger. före det lite tentaskrivande, lite ångest och sådant som hör till. inte nog med det så lever gränslösa möjligheter ett okontrollerat liv i min tankeverksamhet. kanske handlar det bara om det slutgiltiga med att nu vara färdig med denna stad, upplevelsen över att förlora den trygga grunden. plötsligt. är jag inte lika säker på vad jag vill arbeta med, hur verktyget för framtiden egentligen ska se ut. ska vi inte bo någonannanstans där jag äntligen kan bli det jag en gång drömde om, nämligen djursjukvårdare? jag lugnar freden och menar att det kanske är en övergående kris och är ännu övertygad om att flyttlasset går till malmö och att vi snart är nöjda hundägare.. men sedan?

gandhi.

2007-12-09T12:44:00.000+01:00

vi är alldeles spralliga nu. planerar och funderar och låter många tankar färdas över landsgränser till den plats där vår efterlängtade familjemedlem befinner sig. vårt beslut känns genomtänkt, väl analyserat och grundat. nu öppnar vi vårt hem för den som förtjänar en andra chans. så många hundar i sverige har lätt att finna hem här, färre hundar har den chansen i rumänien. därav denna fantastiska 7 månaders valp. istället för gatans hårda liv ska hon få landa, skapa självkänsla, finna trygghet. idag kommer hon av tradition besökas extra av en av hundhjälpens volontärer. de kommer att viska i hennes öra att hon har fått ett hem nu, att hon har stora tider som väntar. de kramar om och hälsar ifrån oss. nu börjar förberedelserna inför hemresan. pass, vaccinationer och dyl. helgen den 26-27 januari landar hon på arlanda där vi möter upp och för allra första gången känner hennes mjuka vita päls under våra händer. med nerviga kliv går därifrån, första gången som en trio. l ä n g t a n. nu börjar en lång tid av väntan som förmodligen går fort ändå. vi har fantastiska tider framför oss. jag anar att känslan i kroppen är lycka.
välkommmen hem gandhi.

flinka spankuleranden.

2007-11-29T13:17:00.000+01:00

sitter och skriver om en författare vid namn okin, om hennes generaliserande syn på vad ett förtryck innebär och hennes statiska syn på liberalismen. på tal om generaliserande och fokus på kvinnor och mäns [skilda?] utåtagerande så lyfter jag blicken i den stora läsesalen. följer med kattögon de tre män som likt gestapospårvagnskontrollanter spatserar omkring i tystaden. de bär alla långa mörka rockar, dessa män ser ut att kunna representera bilden av den hierarkiske fadern av god härstamning och klass. de går runt omkring, tittar ned på oss studenter som sliter våra hår, kliver runt med stora bestämda steg med händerna bakom ryggen, som fina herrar bör. saknas bara att de bär hatt och promenadkäpp. de stressar mig. et, tu, tre så lämnar de salen. andas ut.

postkolonial konst.

2007-11-25T14:19:00.000+01:00

två verk av Jamini Roy, en indisk konstnär. ovan Saint Ann and the Blessed Virgin.
Nedan, den vita kvinnan som får omvårdnad av sina [med] systrar.

mossbefrielsen.

2007-11-23T09:12:00.000+01:00

ni har nu en låda med katt att hämta. säger veterinären. en låda. en kall, trång, främmande plats för en stor, varm och älskvärd kattvän att befinna sig i. jag vågar inte tänka på dig. varje dag, varje kväll ser jag dig i ögonvrån och minnet konstruerar om ögonblicket då jag lade mina läppar mot din vita hals och viskade allt det där du sedan tog med dig. jag anar att sorg kan förinta mig och därför undviker jag att tänka på att du inte möter min blick igen. i en urna. i vår sker jordsättningen. till dess ska den stå i stugan, i skogen. där hoppas jag att din själ kommer hem.

förtydligande.

2007-11-23T08:22:00.000+01:00

min vän malla har ifrågasatt mig angående texten nedan, om att jag möjligen väl blint upplever det som att det är hos kvinnan ansvar av föräldraskap vilar, att en önskan om barn inte bara finns hos hos kvinnor utan även hos män. att delat ansvar, oavsett kön vore det ultimata. givetvis håller jag med om det. jag hade kunnat skriva om texten med mer utförliga resonemang, lyfta fram varför jag valt att fokusera just på kvinnans fall i och med barnafödande. det finns givetvis fler aspekter och som jag nämnt, så har min text baserat sig ur många vinklar ifrån syd. där exempelvis den indiska kvinnan i del flesta fall får sitt människovärde genom moderskap, kvinnor i många delar av världen inte har rätt till sin egen kropp utan blir gravid oavsett eget aktivt val eller inte. könstypiska idealet i stora delar av världen, [även egna upplevda påhopp av normerande liv] oavsett var, där kvinnan, som även under stora delar av 1990-talet i sverige placerats i hemmet med uppgift att föda barn. självklart har vi kommit längre än så idag. jag tror att mina egna föräldrar valde att skaffa barn av ren längtan, liksom så många andra. detta är fint och något som förtjänar all respekt. att uppfyllda drömmar står överst på min lista över viktiga livsuppgifter. att skaffa barn, låta två bli tre är magi och rent trolleri. både män och kvinnor får idag i sverige möjlighet att göra ett val, där båda får påverka sin situation, användning av preventivmedel och säkerligen ofta har en avslappnad och lekfull syn på den sexuella biten. som malla menar, att nyblivna föräldrar får se till att dela jämlikt mellan varandra i ansvar. tyvärr vill jag påstå att jag än så länge, inte tror att det är så enkelt som man kan tro. de stereotypiska könsrollerna kliver fram, i det mest jämlika förhållandet och delar upp föräldraroller i moderskap/faderskap och tillhörhörande "könstypiska" uppgifter. visst hoppas även jag att det finns de som lyckas lösa gåtan, som ser till att båda vuxna parter Ser vad som bör göras i alla situationer, med hemmets skötsel och ute med barnet. att inte kvinnan blir den som ber mannen om att hjälpa till, tänka större. att det sker, könsneutralt och rättvist. detta handlar om allt ifrån det praktiska till det rent psykologiska. det är klart att det kan fungera. jag vill att mina vänner ska skaffa barn om de önskar och jag kommer att vara där, hjälpa till, klä i färger som passar alla. jag längtar dessutom. men jag skrev texten nedan för att jag ändå inte kan sluta se de orättvisa fördelningar som uppstår i många relationer när barn kommer till världen. dessutom anser jag fortfarande väldigt starkt att folk utan barn ifrågasätts som avvikande, oförstående. det är inte riktigt okej att leva utan. utifrån egna erfarenheter ifrågasätts jag relativt ofta, om när det ska ske. inte om. du har ju en vacker kärlek och ni är så fina tillsammans, du ska se att det sker, det finns inga perfekta tider i ens liv för sådant ändå. det kommer innan du anar det. inom hur många år ska ni skaffa barn? du ska se att det blir bra, förlossning är inte så farligt, är du verkligen med rätt människa om du inte... och så vidare går meningarna och jag klipper de itu och fräter sönder med thinner. om de ska handla om egna, aktiva val så kväv mig inte med era normerande visioner om ett gott liv. jag plockar isådana fall upp dem själv. min kärlek är större och renare än allt annat jag vet, den bästa av vänner. det handlar om dig och mig, inte andras önskemål om vad en familj ska vara. vackrast i världen.

nu börjar tentaperioden. jag flyttar in på ett bibliotek, en och annan kaffe ibland. sinnet fylls av frågor om postkolonialism, kultur och genus.

jungfru maria möter djävlar anamma.

2007-11-22T18:00:00.000+01:00

älskar möten. av spontan karaktär. ögonblick då du ser den där människan som är just den du omedvetet just behövde få ett givande samtal med och när det kommande samtalen av spirituella våglängder blir precis det du hade beskrivit att du önskade, om du varit tillräckligt medveten om dig själv och din hela persons röst. detta hände mig idag och under den tid vi satt på en bänk hann andra människor passera oss och på något sätt var alla jag tog i hand så karaktäristiska så att jag inte kunde se annat hos dem än just skönheten. hos liv. som tror. och kanske vet att det finns fler koder, andra koder att knäcka än de normativa, de samhälleliga stereotypiska. människor i färg. jag och min relativt nyfunna och även nyvunna vän disskuterade den stora livsmeningen med att veta om sin uppgift, eller att själv helt sonika uppfinna den. han skulle på ett möte senare under kvällen. ett grönt möte, ett vi-vill-bort-från-trafiken-möte. vi flyttar till skogen och gör som en del gröna vågen aktivister gjorde redan på 70-talet. vi skapar en egen sfär av balans mellan stad och landsbygd istället för att kvävas av dessa hårda gator. ett sådant möte. där kan han bo för ett tag, under de mindre evigheter han vill spendera i detta land och sy kläder, de perioder han inte reser för att finna inspiration och fylla på med syre under vingarna. allla behöver vi nog en plats att landa på. en vetskap om, att vi har ett val.

för dagen, då jag ständigt är full av idéer av all tänkar utformning, är jag helt färgad av en tanke, en uppgift av aktörskap. anledning till detta är den grund som samhället vilar på idag. den patriarkala samhällsordningen med de socialt konstruerade könsrollerna. för att hårddra detta utan att egentligen behöva överdriva så är kvinnor i huvudsak i hela världen starkt förknippad med moderskap. det är med moderskapet som hon ställer upp för sin nation, som hon bidrar med arbetskraft till samhället genom att föda fram nya individer. hon blir i vissa fall just endast under sitt liv given [observera, inte tagen] uppgiften att vara moder. med en punkt därefter. denna moder placeras i många samhällen fortfarande inom hemmets väggar där hennes naturliga plats anses vara. där hon kanske villl vara, för att hon är lurad att tro att hon inte kan välja annat. där mannen också i större utsträckning kan kontrollera och bestämma över hennes kropp och sexualitet, om preventivmedel ska användas, när han är sugen på att stöta runt litegrann. den goda kvinnan med god moral accepterar detta och känner sig inte nödvändigtvis förtryckt, för det behöver hon egentligen inte vara då förtryckt är ett hårt ord som kan äga många nyanser utifrån den som definierar. jag tycker dock att det är synd och rent miserabelt att hon ofta inte ges möjlighet att se att andra alternativ till liv kan finnas. vi skulle kunna fortsätta med att definiera vad god moral är, en god kvinna. genom att definiera skapas motsatser. omoralisk, dålig. hon som vill vara fri, som vill vara sin egen att bestämma över kropp och själ? i mitt resonemang utgår jag ifrån länder. främst i syd. men jag finner oss själva i väst inte stå långt ifrån, vi är däremot betydligt smidigare i vårt sätt att dölja ett starkt förtryck, särskiljning mellan kön som definierar och värderar. j ä m l i k h e t. människovärde. utsuddade gränser. vi döljer, altså finns det fortfarande kvar. någonting som förenar oss i stort sett alla jordens länder är att barnlösa hamnar utanför normen.ibland är barnlös kvinna ingenting värd, får inte vara med.
är du i sverige kvinna och homosexuell riskerar du att bli stigmatiserad som en sämre sorts kvinna, kvinno-man, icke-kvinna. efter ett långt och envist arbete har kvinnor nu rätt att provrörsbefruktas eller att göra närståendeadoptioner. ökningen av mamma-mamma-barn familjer har ökat betydligt idag. detta är jag tacksam över då det för mig känns naturligt att människor oavsett kön och sexuell läggning ska ha lika rätt att adoptera, provrörsbefruktas. det jag vill ta upp som ett problem är att det nästan förväntas att lesbiska kvinnor ska vilja ha barn nu när möjligheten finns. om inte, så är de inte bara homosexulla utan också fullständigt onormala. kvinnor är mödrafigurer. förväntas använda sina biologiska egenskaper som omhändertagande, uppoffrande, vårdande egenskaper i alla positioner, överallt. på arbetsplatser blir tydligen klimatet annorlunda om kvinnor får sprida lite moderkänslor, lite varm mjuk uppmuntrande anda. inom politiken förväntas kvinnor ta ansvar för typiska "kvinnofrågor". som om alla kvinnor idag är "typiska kvinnoideal", mödrar, feminister? knappast. mödraskap är alltid centralt. antingen så skaffar du barn och kommer, oavsett en god intuition få prioritera bort din självständighet och frihet som kvinna för att det samhället vi här lever i är utformad med det huvudsakliga föräldraansvaret hos kvinnan. hon har dessutom sällan råd att låta mannen stanna hemma med barnet istället då kvinnor ofta tjänar sämre än män vilket, i en situation med småbarn leder till att tanken om det jämlika förhållandet går i kras. skaffar du inte barn för att du frivilligt och utan problem väljer bort att bli moder så ifrågasätts du högljutt. människor förväntas vilja ha barn. annars är du konstig, utanför normen, eventuellt omogen eller inte kär i din partner.

för egen del så är jag vansinnigt kär i min partner, jag är relativt vuxen och har ett klart medvetande, fortfarande med mycket att lära och med intuitioner om att andra ska se konstruktioner som skapar människans "naturliga" beteenden. idag. där jag satt på bänken med min vän så hade jag kunnat skriva under med min namnteckning på att jag vill vägra att någonsin skaffa barn av rent politiska skäl, likväl som att en del får välja att vara politisk flata. jag vill vara fri att göra andra val än de som mitt kön, min, som i dett fall råka vara en mutta bereder plats åt mig. vill kanske inte alls vara moder utan göra alla de där andra valen med tillhörande möjligheter som så många män ständigt får lov till. varför inte jag? behöva kombinera? likaväl och likabra att välja bort, välja mer av det andra på kakfatet. rent hypotetiskt. jag äger ett val, som är mitt eget.

i argentina finns två typiska könsideologier. "machism" och "marianism". båda är förfärliga och skapar orättvisa förväntingar på både man och kvinna. mannen som aggresiv, intolerant, överlägsen med sexuell agressivitet. kvinnan framställs som ond eller god. samhällets förebild av kvinnor är jungfrumaria. hon som blir gravid utan att haft sex, som föder jesus fortfarande oskuld och ren. någonting att eftersträva? lycka till kvinns.

medelvägens svåra våg.

2007-11-18T11:27:00.000+01:00

väcktes ur en dröm där jag stod under en enorm grön våg, likt en vägg tornade den upp sig och jag kunde se allt liv inuti dess transparenta vägg och där jag stod mitt i vattnet men samtidigt ovanpå kunde jag inte tänka på annat än att min kamera riskerade att bli våt. väcktes hastigt och på sitt sätt blev indragen i en högst osann verklighet av telefonen. bara numret såg inte begripligt ut och efter några försök till klarhet svarade jag och möttes av hannas röst ifrån indien. det var tidigt i gryningen, här. men full dag, där. "in less than a second sister", längre tid ifrån varandra är vi aldrig. ihopkrupen i en filt ifrån dharamasala är det lika bra att börja dagen medan jag får följa soluppgången ifrån min fönsterplats. om några veckor får jag vakna på en av de högst rankade av mig, favoritplatser på jorden nämligen i palolem.

längtar. enormt. min största och antagligen mest sanna förnimmelse är att jag kommer att få vara både lycklig vid ankomst och djupt försvagad i min tro på framtidens akademiska värld vid avresan tillbaka. då. hem och nästa anhalt malmö. sitter denna morgon och läser om fall ifrån bland annat latimamerika. här skriver författaren okin om hur våldtagna kvinnor blir "befriade" genom att våldtäktsmannen i "tursamma" fall efter dådet gifter sig med henne. detta, friar honom ifrån brott samt rentvår familjen ifrån skam. våldtäkt ses i många länder inte som ett våldsamt angrepp på flickan/kvinnan utan snarare en grov förolämpning mot främst familjen. I peru ändrades en lag 1991 som innebär att efter en gängvåldtäkt kan nu alla gärningsmän gå fria om bara en av dem erbjuder sig att gifta sig med henne. fallen är många där kvinnor genom en social maktordning placeras i underläge och så länge detta är ett välkänt fakum, en kvarstående problematik så behöver jag nog inte må så dåligt över att lämna indien. åtminstone hoppas jag att vetskapen över att jag har en uppgift att fullfölja kommer att kännas tillräckligt värdefullt.

angående hundar [ständigt pågående tankekedja] så blir cassie kvar i rumänien då hon är för skygg för människor och framförallt behöver leva i ett hem där andra hundar redan bor. en vän har ifrågasatt varför vi vill adoptera hund ifrån ett annat land när hundar i många andra länder far illa, även i hantering under räddningsaktioner samt att det finns hundar i sverige som behöver hem. mitt egna moraliska resonemang bygger på att visst, hundar far ofta illa utomlands och det är med stor sannolikhet stressigt att bli omhändertagen/upptagen ifrån gatan samt att en flygresa till sverige förmodligen också bidrar till en stressig situation för hunden. detta, till trots ser jag att hunden har större möjligheter till ett friskare, längre, gladare liv i sverige än på gatan i rumänien. rätten till liv. en av mänskliga rättigheters viktigaste punkter, borde även inbegripa hundar och andra djur. jag har dessutom uppfattat det så att det är färre som faktiskt adopterar hundar, som är beredd att ta på sig det ansvaret som krävs för att rehabilitera en hund ifrån ett annat land, en själ med många sår, än de som köper en gullig hundvalp i sverige eller adopterar en svensk "hittehund". dessa svenska djur behöver även de goda hem men jag tror att det är lättare för svenska hundar att få en andra chans än de rumänska liven. vi får se vad som kommer att bli resultatet i slutet och början på denna tankekedja och nystart med en ev. hund. hade häromdagen ett samtal med min goda vän malin. vi talade adoption, rörande både barn och djur. våra egoistiska val är ofta helt oetiska och utan moral. vi väljer ex kanske hellre ett mörk afrikansk barn än det ryska för att vi är mer sugna på afrokrull än skandinaviskt finlemmat hår [självklart med fler visioner än så inpräntade men för att stärka underliga exempel på de val vi ändå gör] och vi väljer att föda upp djur med de egenskaper vi själva önskar oss, för vår skull, inte djurens, vi utgår ifrån teckning och öronform och dyl. jag förstår dessa beslut, till viss del. vallhundar, jakthundar, räddningshundar. men rent moraliskt sett, vad händer när vi ser oss själva som gud i denna avel och föder upp djur som själva inte kan föda utan kejsarsnitt, vars ögon ständigt rinner, som föds med brutna ben, krumma leder och täppta luftvägar? vart går gränsen där egna önskemål blir hög omoral? både jag och malin kom fram till att vi är själviska och medvetna om konsekvenser av val. ändå gör vi dem. självklart är jag i praktiken ingen sann moralist och jag kan förstå att folk köper hundar som har goda refferenser, i sverige, hos uppfödare i enlighet med det egna önskemål om färg, användningsområde et.c jag försöker och önskar dock att jag kan se förbi detta och finna en mellanväg för att nå både mitt önskemål samtidigt som jag tror att jag ger någon annan en välbehövd chans till ett gott [godare] liv.

jag borde stänga av datorn. hälsa på den där klasskamraten. dricka den där koppen med kaffe. läsa färdigt boken och fortsätta packa ned lägenheten i lådor. det är så mycket jag borde men inte gör just nu. istället tillägnar jag mina rader åt ett kommande liv, fredriks bror och hans kärlek får utökning i familjen vilken sekund som helst nu.

every step on the way. börja ditt första steg med engagemang över gränser.

to live or die.

2007-11-11T21:16:00.000+01:00

ju mer jag läser om dem, desto mer tvivlar jag på val av hund. den spirande mira kommer antagligen inte att bli moder inom den framtid som vi kommer att besluta oss för att adoptera en familjemedlem. detta innebär ett nytt ställningstagande. antingen får den rätte kamraten dyka upp för oss eller så söker vi, som jag nu gör med känsla och förnuft efter ett alternativ. fredrik har länge talat för att en "hittehund", en hund av olika anledningar hemlös/övergiven kunde passa bra hos oss och jag kan inte förneka att den tanken lockar. jag har mest format hela tanken om en hundkamrat som ett stort mission, ett ansvarstagande av enorma mått, tekoppen nästintill överfull. samtidigt är det inte svårare än så att höja handen till en hälsning, en inbjudan åt en hemlös att få landa hos oss och bli en trio. well. hur finner vi varandra?

forskar omkring på en organisation, hundhjalpen.se.
läser följande; " De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industrialisera Rumänien. Folk började flyttas från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex. När befolkningen växte krympte deras boendeutrymme successivt; ofta levde flera familjer samma lägenhet. Djuren fick betala priset - de kastades på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig, och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar och deras valpar. Borgmästaren i Bukarest beslöt att det enklaste sättet var att döda dem. Tusentals hundar slutar fortfarande sina dagar förgiftade, hängda, ihjälbrända, hopträngda i små hägn döende av brist på mat och vatten.Sara Turetta, drivkraften inom den italienska organisationen CaniBucarest, har genom sitt arbete visat att kastrering är den enda framgånsrika vägen. När hon kom till den lilla staden med sina 20.000 invånare var hennes uppgift att skapa strukturer för arbete med att samla ihop och kastrera hundarna och ge dem veterinärvård. På två år visade Sara, genom sitt praktiska arbete, att detta var en effektiv metod, och då beslöt borgmästaren att stoppa dödandet av hundar i sin stad. Även borgmästaren i en närbelägen stad följde hans exempel. Men än idag förgiftas och dödas hundar med brutala metoder i Bukarest och på andra orter."

kommer aldrig att acceptera denna orättvisa hierarkiska värdeskalan där djur, ibland helt legitimt offentligt avrättas. skönt att det finns människor som är beredda att rent konkret göra något åt situationen. utifrån ovanstående texter som dessa och andra rent moraliska argument så måste jag ifrågasätta vad jag egentligen är ute efter och vilka kunskaper/möjligheter jag har att välkomna någon, vars brokiga bakgrund jag inte har den minsta aning om. det enda med klar sanning är att alla förtjänar en andra chans. jag och freden har skickat in en intresseanmälan på denna lilla cassie, för tillfället bosatt på hundhem i rumänien,

nu får vi se vad som sker.

to a beloved soul.

2007-11-02T10:41:00.000+01:00

det finns förresten orsaker till att logiska avskedsförklaringar möter min egna värld av trasiga nät.
du skulle vara nära varje dag men nu känner jag inte längre din päls men jag minns doften. vi möts igen högst älskade kamrat. jag antar att saknaden är ett konstant tillstånd.

The stone turned to air at last.

2007-11-02T09:23:00.000+01:00

talade länge med moderjorden i luren igår och det var glädjande att höra att hon dansar som aldrig förr och tycks leva så bra. ständigt upplever jag samma orättvisa känsla av att vara splittrad i mer än sjutton delar. vill kunna dela varje enkel vardagshandling med de som betyder liv i sin sanna bemärkelse. samtidigt så vet jag att det antagligen inte kommer att ske inom en överskådlig framtid vilket kanske också har sin mening. detta småplockande av korallrev och betydelsefulla färgkombinatiner av människor. en vän till mig sa en gång; the soul can travel through distance in less than a second, och de orden stöttar forfarande upp. för att återknyta till modern så är det så lätt att fastna i en uppfattning om att personer vi känner väl är som om vore vi porslinsfigurer på ett dammfritt hyllplan. ska du hänga lös med massor av människor i helgen undrar hon, du som är så social? jag kontrar med att säga att så är inte fallet. lojal som berget men också i behov av närvarande möten och de är så fåtal räknade att jag lika väl kan måla mig en påhittad tavla av de färger jag önskar vore verkligheten. freden tycker att det känns lite vemod att börja packa ned vårt hem i kartonger. [staden är vacker och kartonger tunga.] jag kan mycket väl falla in i en klagosång över att lämna de nu välkända gatorna i en stad, som började som ett spontant äventyr men som blev en plattform, en vrå där jag ville kasta av mig skorna mellan resorna. mycket har förändrats sedan den där första dagen jag ringde hanna som den enda potentiella vän här i staden för fem år sedan [den enda då förstående länken i världen]. människors skepnader har kommit och bleknat bort. tidiga vårmorgnar med kalla vindar, sol som lekande slingor i hennes ansikte, invirad i en filt med en kopp kaffe halvägs i magen och våra stora drömmar och packade väskor. sådana saker har bestått och byggt upp, renoverat skavanker och målat äventyrliga verkligheter. göteborg blev ett hemma-hos-varandra. fåglar ska följa vindars gång och aldrig erkänna normer som hinder och därför flyttade hon vidare sedan. jag började flyga runt på stället, innanför de osynliga repen. förlorat och vunnit. not plane. medvetet. när jag nu tar fram en kartong igen så minns jag att det är i rörelse som meningsförlöseriet tjänar sin rytm. jag tänkte aldrig stanna någonstans för alltid. det är så mycket som inte består och därför är det mer en ironisk lott att luta sig mot en stad som har transpenta väggar. vad lämnar jag mer än en stad med välbekanta gator? vi har en kärleksrelation jag och göteborg men vi har ingenting att ge varandra längre utan en paus är nödvändig. att få fortsätta en rörelse med kärleken i min hand gör vingarna starka och sikten klar. frånvaron av seende blickar och engagerade möten gör det faktiskt ännu lättare att gå. egentligen lämnar jag inte mer än några repade skivor, upptrampade stigar och såklart några ytterst få meningsfulla händer. stödet i dig kärleksvän är av största betydelse och nya skivor är alltid på gång att bli formade med dig.
jag fyller mina tomma stunder av att studera demokratiska processer ur genusperspektiv och stickar värmande sjalar när annat uteblir.

from time to time.

2007-09-26T18:28:00.000+02:00

en del saker är ungefär att likna med en svulst av en kompakt kvävande kropp ett giftinjektionshelvete och ibland försvinner varje uns av mitt humana tankesätt och bara förgör och mörklägger och skulle med enkelhet utan samvetskval slita itu. uppfyller och utrymmer förnuft och drar sedan vidare lämnar mig med en stund av äckel medan jag försöker skrika LUGN nu, annat förgyller.

tentatid och jag gör ingenting annat än att frammana skrivkramp och jag tycker om stressen just där och då tillfällen av inlärd kunskap flyter upp och flyttar mig vidare, ett steg närmare något annat och jag tyder en karta av konspirationer som är den klaraste insikt om hur vi kan se på utveckling ur genusperspektiv eller hur praktiska genusbehov skapar positiva genusstrategier.

fredrik är i skåneland och idag har jag tänkt på det, att vi snart bor där. att han är i sina framtida hemkvarter. avstånd och närhet, allt är relativt.

avgifta, avgifta.

en kluven sanning.

2007-09-15T12:06:00.000+02:00

talade med två kvinns om urmoderskraft igår, om kvinnoanda eller kalla det tjejsnack. ett begrepp, en definition som för att kunna existera i mitt vokabulär innebär att jag särskiljer på kvinnligt och manligt, detta trots att jag vill mena att vårt rent biologiska kön endast är en situation men inte vårt öde utan att vi konstrueras till att anamma våra sk kvinnliga vs manliga attribut, egenskaper och förhållningssätt i vårt dagliga liv samt vår omvärld. trots detta kan jag ibland känna en ren instinktiv längtan efter att omge mig enbart av andra kvinns, att diskutera sådana ämnen som av någon anledning aldrig känns lika relevanta i mäns närvaro. mäns, skriver jag. när jag samtidigt anser att vi alla är mer människor än kön vilket då borde innebära att samtalsämnen borde inkludera alla, beröra alla och definitivt vara viktiga överallt för att vi tillsammans ska förstå meningarna. jag är kluven men tror mig ändå vara medveten och inte vilja förespråka en förtryckande norm skapad av en manlig auktoritet. trots detta är jag för att inte hyckla definitivt en produkt av detta patriarkala samhälle. jag och fredrik lever tillsammans i en medveten relation. vi förespråkar båda två att inte klä på sig samhällets normer utan att istället våga göra annat. jag citerar min vän ulli; " han bär stora byxor medan du gärna klär dig i kjol, han står på scen och talar om politik medan du läser genus frågor ur böckerna och diskuterar på sidan om, han klättrar på hus medan du utövar yoga och söker inre frid.." jag finner detta intressant. samtidigt måste jag medge att jag trots min tro på en köns neutral värld formligen älskar gudinnor och beundrar kvinnokroppen som ett fantastiskt verk av naturen skapad med ett berg och dal bana landskap. varför Inte framhäva detta? frågan är, när blir ett skönt verk ett objekt?

jag hade en konstigt debatt med en ung man igår. jag inser att jag utan att ha relation till någon [man] lätt blir hård och vass och tar mig an ett ämne som feminismen som om jag beskyddar mina kvinnliga vänner, min moder och alla våra historiska mödrars mödrar. att ens kritisera att ordet feminismen används för att det skapar en orättvisa för alla män får mig att utgå från att personen ifråga inte har mycket gemensamt med mig. vi disskuterade länge utan att komma överrens men jag anar att många frågor hos mannen angående om alla feminister hatar män fick nya synvinklar. efteråt drack jag en kopp chai. till ett visst sorts te sitter det alltid fast en liten pappbit i tepåsens snöre med ett budskap på. mitt budskap löd; " to learn, read. to know, write. to master, teach. "

jag har just fått några rader av min sparringskvinna malla. hon får avsluta vad jag aldrig kunnat säga bättre själv;
Vi är det vi bär med oss, det vi gör nu och det vi drömmer om att förverkliga i framtiden.

"Gudinnan är jorden som skänker liv och tar liv - hon är skaparen men även förgöraren. hon finns i naturen, hon ÄR naturen och vi ser henne i månen och i havet."

när dåtiden blir morgondag.

2007-09-14T09:51:00.000+02:00

gårdagen spenderades tillsammans med vänner och paltkok. jag försöker föra fram min önskan [till någon högre makt] om att alla ska få möjlighet att finna verktyg för att kunna förverkliga sina drömmar. vi sitter tillsammans jag och de mina och måste klassificera oss som vinnare på lyckohjulet inom många områden. vi plockar godhetspoäng i form av att våra storkmödrar låtit oss landa här i ett relativt säkert land med det sociala nätverket som erbjuder oss många fördelar. utifrån sett så är vi välplacerade. home is where your heart belongs nynnade mitt hjärtas melodi tidigare då jag med vana slängde upp ryggsäcken på ryggen eller tillfälligt placerade den i en vrå på ett tillfällig plats jag aldrig benämnde som hemma. det var i stegen som lyckan och meningen gjorde sig hörd och därför fortsatte jag och hade nog aldrig upphört, inte börjat söka annat om det inte vore för de omständigheter som på sitt sätt måste äga sin mening. jag och hanna resonerar alltid så, att vår vandring är ett resultat, ett närmande till vårt mission in life. men. om händelser och aktiva val har en viktigt del i den stora lärdomen, ett sätt att nå vidare så är även detta, mina nuvarande val med ryggsäcken samlandes damm också det enda rätta för mig, just nu. jag kommer aldrig aldrig aldrig upphöra vara i rörelsen. Jag förmodar att det handlar om en kompromiss av att inte få allt, inte det första och enklaste men istället kunskap genom att lägga vardagspussel, att lära sig hantera koder som förr var far away from me. kunskap, en del av ihopsnickrandet av framtidsvisionen. när vi sitter där med våra norrländska delikatesser, bara det en del av vad våra rötter är men hur aktiva val fört oss vidare och samlat oss tillsammans, sparvarna. just nu vill jag inte göra så mycket andra val än de jag gjort, de som får mig att bo i ett regnigt göteborg och allra mest fokusera på en fantastisk kärleksvän och globala genusfrågor, olika utvecklingsstrategier och en växande förmåga förmåga till kritik. jag vill ha detta för att jag tidigare någonstans förlorade hoppet, tappade ork och ord om drömmen. how to go next? jag ville vidare, ville naivt förändra världen men visste inte längre hur, förlorade ambitionen att ständigt arbeta med okreativa uppgifter, allt för biljetter vidare, varje krona kunde förvandlas till ett natt någonstans, till ett vaccin, till något som inte gjorde min tillvaro i sverige ens det minsta angenäm. någonstans började en annan längtan uppenbara sig, min trötthet över att leva endast ibland gjorde att jag ville stanna upp, behövde en anledning. alla har vi våra egna strategier för att finna hyllan att lägga hatten på.

vi har våra egna penslar och kreativa förmågor. jag tror att vi måste lära oss att inte bara jaga vidare, att se vad det är som är vackert och givande utanför dörren. jag har fått lära mig och min vän malla har lärde mig hur rivande klor kunde upphöra. en tavla i ett träd, en vision som gör det möjligt att bygga kojan här hemma. något sker, vi tror att det är åldern hanna och jag när vi nu plockar vardags förtjusta poäng. vi måste bara lära oss att finna äventyret här medan vi tar vara på de möjligheter som förenklar så mycket i detta land.

fotot är taget i sommar när jag och hanna överraskade freden, ido och sara med en rafting tour i norrländsk fors. så nära äventyr. hon är snart hårfrisör och bor för närvarande i en stuga i skogen uppe i norrland. tacksamt nog är avstånd inte själsliga. vi finner våra verktyg. vi har våra visioner och det unika med dessa gör oss gränslösa. jag vill ha ett pussel av alla färger på en och samma gång. när jag ser detta nedan så strömmar en vild skön plan under huden.

så förbannat svårt är det väl ändå inte att bli genusvetare, skaffa en grön plats någonstans, vakna med kärlek och styrka genom två plus en lurvig hundvän. ha ett inspirerande arbete med fokus på internationella genusfrågor med diverse studier på fältet, i mcloud ganjs massiva omgivning. då kan vi stundtals bo i bergen, sitta på verandan invirade i filtar jag och kärleken, skrivandes på varsin avhandling medan hanna kommer förbi glidandes med en eld i ögonen och berättar om en människa hon precis mött som just förändrat hela hennes värld, om det hem för gatubarn de ska bygga eller något annat som hanna för stunden brinner för allra mest.

så. när jag och mina vänner undrar om vi gör rätt aktiva val så kan vi inte beskylla någon annan för eventuell olycka och diverse felsteg med vrickade banor. om vi tror på tanken så kan den växa enormt. men framförallt så är näringen den största, att leva nära kreativiteten och inte falla offer för enbart akademiska poäng och tro att livet är skolan, är att lyckas med just den där tentan eller att vara löjligt apsnygg.

mellan raderna har tiden blivit omrörd.

2007-07-14T21:27:00.000+02:00

det var så länge sedan jag skrev. önskar att det jag ville tala om kunde få närvara mellan raderna, vara de penseldrag på en akvarell målning som ger bilden de skarpa mest talande konturerna. möjligen är det precis så det är. jag hade inte kunnat lämna mina avtryck idag på det sätt jag gör utan de spår som vilar i mina fingrar.
jag börjar så. att känna hur rörelsen börjar. igen. och igen. och igen. jag ska förvrida och erkänna sanningar, kasta om och räta ut, betrakta och vråla. jag vrider sönder lena meningar och agerar med kroppen, med att bända ut varje led.

hon är tillbaka.

mellanrum.

2006-12-02T23:36:00.000+01:00

ur spår, ur led. ungefär som att days are fading in to eachother but it does´nt really matters. samtidigt som det är just vad det gör. it matters att jag inte reagerar. eller det kanske är just vad som sker, att min reaktion på stundens verklighet gör mig betraktande på ett abstrakt vis. drar mig undan omvärlden för att växa inåt för att sedan sträcka ut nyfikenheten igen. har obemärkt hamnat med ryggen mot väggen, där leendet blivit en vana jag glömt av, där en del handlade blir rutin utan eftertanke, utan mening. ler utan att känna, ser att benen rör sig men vet inte varför egentligen. känner mig som en seriefigur, springer och glider på plats utan att komma någon vart. skrattar varmt vissa dagar och spelar inte teater, inte just då. problemet är bara att jag sedan faller igen, inåt. har ingen jämn balans, jag är skevheten. slutsatsen av min ojämna tillvaro avsaknaden av glöd är att det är okej att vara skeppsbruten ibland. att jag dock slår mig ned i en fönsterkarm på min afrikanska danskurs och glömmer av de afrikanska trummorna som ljuder, att mycket försvinner runt omkring mig nu, att även jag är som dagarna, I´m fading away. melankoli. been here before but its never completed. att jag inte är så utåtriktad gör att den energi jag värnar om riktas åt ett fåtal directions. behöver kravlöst sälskap av han som lyckas med att nå mina inre lyckopunkter, ögonblick jag ler med varje andetag och är en salig ande över att mitt flyttlass går om precis en vecka nu. sedan är vi verklighetens ekologiska kärlekskollektiv på två. tanken på att stå barfota i sunkigaste kläderna med rollers i händerna, målarfärg i håret, att svettiga i samförstånd måla väggar tillsammans är väl ömhetsliv om något. i eftermiddags var jag på hagabions fria scen för poeter som fred håller i. en plats jag när jag flyttade hit för flera år sedan genast fann, blev mitt andra vardagsrum med sin alternativa anda, kände mig nog mest hemma just här, då allt annat var främmande. då hade jag ingen som helst aning att jag skulle komma att vilja leva ett liv ihop med en människa som brann för samma plats och känsla några år senare då jag tovat mitt hår, gjort ett par resor, vuxit några liv. en av poeterna ikväll, en kille, mattias från min hemstad läste en dikt jag älskar, hans stämma går rätt genom vilket skalbaggeskal som helst.
dessa rader; " hon är aldrig naken och för mig finns inget skydd".. han talar om en quinna vars mystik alltid finns kvar. [egen tolkning]. jag skulle med enkelhet kunna byta ut hon till han och skriva under med mitt namn. these days tar han sig in mer än någonsin och jag tror inte att han själv anar det. jag försöker göra mig hal ibland, att smidigt passera även om jag är relativt orädd att vara fullkomligt avklädd för denne frände. saken är den att ens egen ande inte heller är enkel att begripa för sig själv, hur gör man då för att förklara för den som verkligen ser dig. no se. anar att ord inte heller behövs. oftast hellre en bra skiva, en hand i håret. om en vecka går flyttlasset till blåvalsnästet men dona upp för att blanda samman våra saker hinner vi med endast i ytterkanten av dagarna som är få nu innan norrlandroten hägrar. mor frågade mig idag om jag vill andas lantluft med henne och bo i skogen under norrlandsvisiten. jag längtar, vill ropa högt som en vildvittra där och släppa ut varje skogsälva, varje rå och djävulskap som kan tänkas bo innanför.

behöver fylla lungorna igen.

min mor skrev här om dagen till mig att " din längtan efter att ge dig av kommer nog alltid att finnas med i tankarna och den känslan kommer nog alltid vara stark, dyka upp när som helst..vandraren..så har du varit under många år..så har nu kärleken dykt upp..I och med det får man ofta andra värderingar av vad som är viktigt..ytterligare en ny resa har börjat..med att finna dig själv i denna situation..Med en känsla för någonting helt annat..(mamma) " hon är så bra min moder, en av de bästa av vänner. nu lockar hon med skogen och jag kommer, driver, virvlar och glider. satt förresten nyss och kikade på en sida från luleå med lulefolk all over the pictures. måste säga att jag inte känner igen många, mindre än få. de jag sedan känner igen är sådana jag en gång hade nära inpå men som försvann, jag försvann. min norrlandsrot dansar numera under huden men viskar bara, jag äger naturens andar men inte mer. dock blir denna vistelse en parantes då jag med säkerhet för en stund kommer att tro att jag vill stanna kvar, jag och malla delar denna förmåga. låtsar in i det sista att den gungande tillvaro vi finner där tillfällen som dessa när granar lyser eller när solen aldrig går ned, då folk för en stund återvänder [men ger sig av liksom vi efteråt] kan vara allmän verklighet, att vi vill stanna kvar i denna fantasivärld och gunga med. fasaden springer föga förvånande varje gång och hemfärden till göteborg sker med största glädje.

gjorde förresten nyss ett test som jag fann på mallas sida. rätt lustigt. detta högst sanningsenliga [eller hur] test sade mig att jag är en Inåtvänd Upplevande Abstrakt Känslostyrd person. vidare så står det;

"SÅDAN ÄR DU: [numera kan du altså låta en datorn avgöra precis hur Du är, enkelt, välj personlighets each day]

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. [ kan jag långt ifrån skriva under med ]Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

livet är väl lustigt ändå. välj den du vill vara, bli den du önskar. det är förbannat mycket charader som råder men att verkligen möta varandra, att våga stanna och existera faller mellan alla hastiga steg ned i avgrundsdjup.

var är den värld som är alternativ, som inte följer strömmen utan aktivt handlar för att finna nya förgreningar?

jag tackade förresten just nej till att bli bjuden till berlin för en kurs och nyårsfirande. önskar mig en indisk gurus hand istället, vägledd meditation och te i närmaste vännernas närhet. nu känns korallrevets verkliga färger och ni vet och vi sköljer ned oss i gemenskapens koppar med chai.

words in the wires.

2006-11-14T21:12:00.000+01:00

.."And now we are here only five miles from there
And she falls asleep on my shoulder
Then the rain came rolling in
She said where she’d been oh where she’s been "
- word in wires av christian kjellvander.

kreativiteten har börjar vandra ned i mina händer igen. ett säkert tecken på att jag är i fas med tid och rum och att min avslappnade hållning är mer än en fasad these days. istället för en strävan vidare, en extra växel med hjälp av snabba skor så vänds fokus inåt, tankar lindar konkreta knutar med tråd och stenar som bär stora meningar får helt sonika stå för hela betydelsen av vinddrag. har precis fått reda på att en god vän, ett väldigt originellt och gränslöst väsen har fått genomgå en förlossning där hon fött fram en död son. hon gav honom ett namn och jag ger henne en stadig hand, en klar sten att bära nu.
var på quinnomiddag i lördags. inspirerande människor. pia som jag en gång mötte i indien bor i en lägenhet med skeva [och fantastiska] vinklar, sprickor i taket. indiska dofter och spår lite varstans. människorna hade ganska många år fler än jag i ryggsäcken och jag log över att vara just i min egen tid, med livsdesignens möjligheter framför mig. dessa quinnor. kläddesigners, en fotograf. i min mening har det gjort de förbannat väl och inte helt utan stress ifrågasätter jag när jag klär framtiden i mer konkreta verk.

systerskapet sände en bild åt mig på min stora familj. kanske inte stor i antal men mellan raderna. moderjorden systerkapet och skattkatten. tiden går så fort och snart möts vi alla.

buddha på hyllan nu, håll i dig och glöm flöjten.

better than a fairy tale.

2006-11-09T19:52:00.000+01:00

formligen ramlade in hos fred igår efter en lång arbetsdag, sliten men varje avslutad arbetsdag är en början på skönaste samvaro med pärlor. freds vän johan hade låst sig ute och gjorde oss sälskap med en tekopp och världens uppsjö av ideer om allt tänkbart. talade om hur vi lever, hur bra vi faktiskt har det. hur mycket vi värderar vår inre moral och vad som egentligen går att köpa för pengar. freds definition av sig själv gav intressanta reflektioner. vit medelklass och Man. kan läsa och skriva. har i stort sett möjlighet att utbilda sig till vad han vill. bor i en stor lägenhet med attraktivt bytesläge där han har råd att hålla varmt och ljust i varje rum. han har vänner och kärlek et.c med andra ord tillhör han en av de allra mest privilerade grupperna i världen. trots detta erbjuder han inte husrum till illegala flyktingar [trots att de finns massor av dem, hemlösa, skyddslösa & med de fakta att han skulle ha plats]. inte heller skänker han pengar till mer än ett biståndsorgan. och visst. det går inte att göra allt. vi måste själva få leva också. fred är utan tvekan en av de få människor jag någonsin mött som Verkligen lever som han talar. som inte väljer en billigare vara bara för att utan ekologiskt är för honom en självklarhet. han uppmuntrar inte heller en höjning av studiebidraget för högskolestudenter trots att han själv studerar. han menar att varför uppmuntra alkoholkonsumtion och annat konsumerande när det går att leva bra ändå? jag riktar uppmärksamhet åt mig själv, över hur många fler aktiva val jag skulle kunna göra för att vara ren i sinnet, värna moder jorden och någon gång våga tro att det ens finns en mening att tillföra barn till denna jord [en överlevande planet med framtidsutsikt]. malla talade om för mig att bara en enkel resa med flyg till kapstaden innebär att jag förbrukat mitt årsmissbruk av miljöfarligt utsläpp [med 150 %]. jag som älskar att resa, att vilja uforska för att kunna skapa goda förändringar, naivt talat vilja rädda världen. ändå har jag redan i år rest t/r till sydafrika, tanzania, ryssland och diverse andra kortare flygresor inom sveriges ramar. har redan förstört så mycket. face the facts. något jag gör och ändå kommer jag inte någonsin att vilja förändra denna livsstil av rörelse.

för övrigt tycks dagarna glida in i varandra nu men det gör mig ingenting. en kväll sitter jag fred och ulli med våra tekoppar och softar i raggsockor, en annan har jag dansat afrikanskt med malla. ikväll väntar en liten update med min sparrande vän och sedan hägrar en natts arbete.

utöver detta undrar jag vad vi alla ska bli av när vi blir stora.

hanna fyller förresten ytterligare ett år visare idag. vi har runnit fram genom otaliga äventyr tillsammans och hon är större än det med ord går att beskriva. snart ses vi älskade vilde.
grattis hermana hermosa.

min hanna.

nya kapitel.

2006-11-05T15:58:00.000+01:00

åter igen läggs prylar ned i lådor. rökelsehållare funna i någon dold gränd långt, långt härifrån lindas nu in i svenska nyhetsblad som förlorat nyhetens behag. fotografier på vänner som numera bytt hårfärg och är berikade med ytterligare historia i blicken. stannar upp där i min gamla lägenhet. betraktar den varma nyansen på väggen. är för en stund verkligen hemma. är det just i lägenheten eller i alla saker som berättar en del om min historia, platser som besökts? fingrarna färgas av trycksvärta och jag uppfylls av så mycket. vill upphöra med packandet. ställa allt tillbaka i sin ordning, i min ordning. hänga upp lite tyger just där, slå ut en vägg och skapa mer plats för liv att flöda på. det första egna hem jag landat och tänkt rota mig i. samtidigt är det just det jag uppskattar och kräver, att dagar oväntat kränger ut och in på sig själva, att fantastiska möten skapar förändringar att vilja leva för. det mesta har sin tid och plats. förmodar att min tid där är upplevd och förbi. just nu bor jag i det röda kollektivet med min vackre dreadsyster men lämnade kvar allt jag äger i den där lyan med sina vinklar och vänliga andar. hyrde ut för en tid. upptäcker dock att jag gjort något nu som jag vagt känner igen. packade ihop lådor med kläder som jag trodde mig återvända till, bara för att nu upptäcka att jag hunnit växa ur dem, lämnat den tiden för en ny.

adjö hem och väkommen nyheter.

fredrik kommer att få leva ihop med en linda och åtskilliga buddha. just nu önskar jag mig en knäpp med fingrarna. att plötsligt öppna ögonen och upptäcka att den store kärleken lugnt betraktar mig, att vi målat en vägg och lyckas sammanföra och balansera upp våra färger med varandras. kuddar på golven, hans pågående pedro serie vilandes på ett vardagsrumsbord i indisk design. våra skivor tillsammans och allt bara sådär tillbakalutat på plats.

har suttit och talat med min livsbroder dessie över nätet.

vi sammanlänkade oss en gång med bergen som vittnen i vänskapens mening.
nu äger han svåra tankebanor, velande vilja och existentella ifrågasättningar. where to lay your hat my friend? beundrar på många vis hans förmåga att anpassa sig, att genom åren ha acklimatiserat sig där i nepal. engelsmannen i honom är inte längre den han föddes till. samtidigt är hans livsval inte märkligt. han lever utifrån känslan, ifrågasätter och äter med händerna. lever ut sin inre människa. nu har han bestämt sig att han kommer att stanna kvar. han har gjort upp med sig själv. inser att han faktiskt inte behöver återvända till europa för att möta och förverkliga sig själv. varför skulle han? för att placera sig i ledet? nej. hans person gör sig mest rättvisa där. bland himalayas toppar.
du kommer att bli lycklig nu broder.

jag har varit där, levt så. ett tag. men nu brottas jag med babylonsjukan. att inte formas, att designa leva livslinjer som inte är annorlunda, ustickande just because utan just för att de är de val som står närmast viljan, når mål på så vis. men visst undrar jag ibland. sittandes på fantastiska bergstoppar med böneflaggor fladdrandes i vinden så kändes krav på akademiska poäng och prylar i sin ägo väldigt långt borta. inte ens tillhörande samma värld. men nu?
plötsligt vill jag just detta. skapa hem. utbilda mig. leva här. vänder på fotografier ibland. vänder också bort. ifrån mig. drömmer och minns ibland men jag lever här och just nu.

kärleksduvan.

2006-11-03T19:25:00.000+01:00

igår, idag och imorgon. att umgås med honom är som att dyka bland koraller. ständigt lyfta på nya stenar, överraskande nyanser och leenden. abstrakt målning men samtidigt så klar. tack för dig.

trviviala trevligheter.

2006-11-02T19:01:00.000+01:00

det är inte min melodi någonstans denna köld som utan hämningar tar sig innanför varje lager av kläder. lagervis av kläder som jag önskar kunde begränsas till endast ett par sandaler, softa jeans och ett linne. under min vandring mellan simhallen och spårvagnen [begränsar helst utomhuststunder now days] fann solen min frusna hud och för ett ögonblick var sommaren alldels intill. när jag anlände till de rödas kollektiv [insåg att jag inte sovit här på ytterst lång tid] var jag tvungen att kasta allt jag hade för händer och hungrande efter äventyrsberättelser av värme följa min vän pernillas stora resa i asien. hon har kommit fram till vietnam och lever med slukande ögon, nyfikna händer och ödmjuka steg. har besökt platser där människor torterats så svårt att blodstänk fortfarande befläckar söndervittrande väggar. upplever vilda nätter i svart hav bland lysande vattenväsen. jag saknar dig syster.

jag och pernilla i nepal, våren 05.

talade med david ikväll. han kommer mest största sannolikhet att lämna göteborg för att förverkliga en av sina stora drömmar. att få leva enkelt, arbeta hårt, somna utslagen med råmande läten i natten. han har fått plats på en bondgård som lärling och jag kan inte annat än att önska honom lycka till men of course, du lämnar mig att sakna dig.

dave.

snart vankas nattjobb. sedan den oövervinnliga livsnjutaren som utan sömn har frukost med david och kanske en glimt av kärleken som sedan ger sig av till malmö för att smälta folk med sina klockrena ord. kvällen kommer att vigas åt julmys [det är faktiskt okej i november] i form av lussekattsbak, glögg och härligheter med malla och elin.
vänskapsfröjd.

hastighetsmakerier.

2006-10-26T15:17:00.000+02:00

"det känns absurbt att slänga upp väskan på ryggen och ge sig ut i gryning som endast lyses upp av ljuset från matta gatlyktor. fortfarande yrvaken och med det nytvättade håret i droppande tesar längs min gröna jacka. klockan är inte fyra ens en gång. i den trötta, ännu inte riktigt fungerande tankeverksamheten hägrar mest en längtan efter att befinna mig hos fred, omlindad och lovad ytterligare biljett till drömmarnas gränslösa näste. å andra sidan vill jag egentligen vara just här och nu - på väg. jag och hanna konstaterade en gång att det finns olika typer av människor med olika uppgifter lika verkliga som behov att andas.
att vara en resemänniska. med den övertygelsen går det lättare att påbörja en färd på väg till ett kargt land och med en uppgift som väger. efter att ha mött upp min resekamrat daniel och lite kaffe på väg mot arlanda så lever jag igen. vi möter upp med resterande del av den svenska delegationen och jag registerar genast att dessa dagar kommer att innebära strikt dresscode och mycket hävdelse. politiker med syfte i sina arbeten att vilja förändra skavande orättvisor är inga helgon, inga gandhi med enkel utstyrsel. har du något viktigt att säga ska det synas. i många avseenden innebär detta kostym med nyputsade skor. mina egna i tyg skapar kontrast men jag får erinra mig om det jag lovat mig själv, att inte kompromissa bort det personliga i allt det värdsliga.
väl framme i sankt petersburg. doft av vinter och brist på färg. överallt vägbyggen när vi drar fram genom landskapet i vår buss. smutsig rök från lastbilarna. stora hål i marken. jag och daniel menar halvironiskt att ryssland Är just en sådan mörk grop. tar in på en vägrestaurang där arbetare med frusna händer röker cigaretter och slött tittar ut över den dammiga lokalen. någonstans skränar en radio med ryska melodier. jag försöker beställa något som jag önskar ska vara veganskt men det tycks vara en omöjlighet. till slut får jag nöja mig med att åtminstone slippa griskött eller annat nyslaktad på fatet. får in ett par torra brödskivor med gurka och kanske är det tänkt att jag ska jubla nu.
väl i novgorod. en stad på 290 000 invånare, belägen på en kulle ovanför floden volchov. detta är en av rysslands äldsta städer. längs volchov seglade vikingarna som bestämde sig för att slå läger och grundade staden. vikingahövdningen rurik finns avbildad där idag. en hel del gamla monument finns bevarade och vid den berömda fästningen kreml finns ryssland äldsta palats. staden är förvånansvärt ordnad. relaterar till min resa till kaliningrad som förvisso är någonting alldeles eget men dock ändå ryssland där precis allt tycktes trasigt, såväl ytor som människornas drömmar. under dagarna i novgorod går jag ut och vandrar litegrann. gröna områden. fallna höstlöv. en marknad som säljer de typiska ryska dockorna. på träd hänger skyltar om att en cirkus med dansande björnar är i stan.
den mesta tiden går dock mest åt till föreläsningar. kompententa människor från många olika icke statliga organisationer. vill mycket men utan stöd från regering. glatt överraskad över att majoriten av förläsarna är kvinnor [i högklackat]. lär mig oerhört mycket om HIV/AIDS, om projektarbetens alla vinklar, alla avigsidor och den forsande faran med HIV spridningen i hela ryssland. privat får jag kämpa mycket. att göra mig hörd när de kostymklädda männen talar om sådant jag inte kan hålla med om, att vinna respekt trots att jag inte följer normen av vare sig hierarkiskt tänkande, kost eller utseende. varje kväll somnar jag utmattad, en dag närmare hemresa."

var glad över att återvända hem. över att babylon inte är norm överallt, att jag lever ihop med en mysman som kokar äpplemos och läser filosofi. bara njutningen över att dra på sig de bekväma kläderna, över att vara hur rufsig jag vill och vara barfotabarn och fortfarande värd att tala med. igårkväll blev jag ytterligare medveten och spudlande. medveten om att varande på ett visst sätt inte är tidsbegränsat. gav mig av med en man som lever för kulturen, som vackert pryds av dreads och som följer sina steg lite hit och dit överallt och ingenstans. hans sätt att tala om kärlek som det friaste som finns. över att se varandras behov även om det kan innebära att släppa den man har nämast fri, även om det innebär en avslutad relation. vissa har ständigt rastlösa steg och kan inte vara hel även om boendet innebär det skönaste kollektiv på den grönaste av platser. känner igen så mycket i hans ord som mina egna illusioner. rastlöshetens ständiga drivved även om jag nu funnit att rastlösheten inte behöver vara tärande sönderrivande utan går att fokusera på konkreta ting, på sådant inom armslängds avstånd. att det inte handlar om uppoffring, bortprioriterande, förträngande. att resor är att färdas men inte bara där utan också här. jag och denne man mauritz hamnade på nordiska folkhögskolan där fantastiskt duktiga människor spelade och sjöng så att det gick rysningar all over.
kom sedan hem till fred som frågar mig vad tid är. jag vet inte alls. endast medveten om att ögonblick byts ut i hastig fart nu och att varje nytt skede är ett val som jag designar med glöd. fyller i papper som kommer att förändra en hel del i livsboken. en stor resa nu där jag och fred håller varandras händer. utan att egentligen veta vad som kommer men där vi vet att vi inte släpper taget. istället ska vi bygga ett gemensamt bo och detta är en av de största destinationer jag kan föreställa mig. gemensamma färger. en nyans av mig och en av dig. lite skälvande men utan tvivel. jag är stor och liten och rak och sned. mest glad över att placera hatten lite symboliskt på vår hylla efter att julfirande i norr är avklarat.

talade precis med min vän pia i luren.
trots ihållande regn cyklade hon runt bland träd och var lyrisk som ett barn.
bara stövlarna är i klar färg är livet rätt bra ändå.

nästa anhalt. ett liv i kartong igen blir en boning på nytt.

livskonster.

2006-10-19T01:22:00.000+02:00

been there and done that. upp och ned med magkänslan, rätt in i strålkastarljus och tillbaka. den lille röde i foajen på ett glänsande hotell. roade ögonbryn höjda till skyarna när ett dreadsfenomen ber om sin rumsnyckel i en miljö där män röker cigarrer i armanikostymer.tystnad. tagning. roas själv av detta spel. under ytan är vi alla nakna barn. måndag förmiddag spenderas på ur/kunskapskanalen bland människor att uppskatta. ett par kilo lättare efter ett par intensiva minuter under inspelning. resten av dagen glider jag runt som den gladaste rödhake längs gatorna och förälskar mig i en och annan vrå. möter en enorm mink utanför riksdagshuset och kommer precis i tid för att regeringen ska tåga ut efter att ha lagt ut den nya budgeten Och även beslutet om att bl. a lägga ned djurskyddsmyndigheten och låta jordbruksverket ta över djurskyddsfrågorna. mig står det högst oförståeligt och rent idiotiskt. once upon a time så fattades beslutet att ägna dessa viktiga frågor en egen myndighet just för att det behövs. nu protesterar bl. a djurens rätt högt. den socialdemokratiska regeringen hade lovat att ge minkar ett bättre liv [trots det avskyvärda i att överhuvudtaget behöva leva i minimala burar för att sedan gasas/elchockas/torteras - pälsprydnader] genom att få simma och röra sig. detta fr.o m 2007. frågan är vad som nu sker under borgarbrackornas makt. djur ger inte överklassen tillräckligt med pengar och nöje för att vara värda att satsa på antagligen. men. gå gärna in på djurens rätts hemsida och protestera mot en nedläggning av djurskyddsmyndigheten!

stockholm var för övrigt bra men bäst var det ändå att återvända hem och mottagas av den godaste vän i fredrik som intresserat lyssnar och sparrar.
ikväll har jag varit på en väldigt givande fika med honom. levande samtal om huruvida det är rätt att hålla djur i fångenskap alternativt släppa dem fria. mycket som i teorin är moraliskt korrekt Men som får sig svåra konsekvenser. det bästa vore väl ändå att vi alla kan integrera med varandra, den fullkomliga symbiosen?

jag måste sannerligen avrunda allra genast. min väska står åter igen packad och mitt visum sitter på plats i passet [min flygande matta]. om två och en halv timme måste jag öppna ögonen igen och strax bege mig mot den vite flygaren. destinationen nu är ryssland, novgorod. en HIV/AIDS utbildning som förmodligen blir inspirerande, sträv, tröttsam, jätterolig men framförallt lärorik.

efter en eftermiddag och afton som varit stor. att våga vara känslomässigt engagerad och vetskapen om att det är alldeles möjligt att virvla hur stort och fantastiskt som helst. har pepp i magen för framtidsvisioner, om att måla nya väggar med gemensamma nyanser att skapa en gemensam melodi. haft samtal med min norrlandsvän som är skog och mäktiga forsar öppna marker och lugn, har mött min quinna i malla och spelat afrikanska toner, dansat några steg och ägt skratt. ler och lever och lyckas med överlevnadskonsten med högt betyg men att somna är nitlotten.

ryssland nästa.

med dig i tanken.

med klart fokus.

2006-10-15T14:12:00.000+02:00

mötte upp min vän albin på världskulturmuseumet i fredags. utställning om trafficking. högst relevant. trots all statistik som ständigt flimrar förbi i media så är slaget i mellangärdet inte mindre. relaterar till min tid i tanzania och besöket på sjukhuset för AIDS sjuka. att verkligen möta alla taniga kroppar, alla svårt tärda blickar. att kliva över döda kroppar där lukten inte lämnade en enda känsla ifred. att då förstå att statistik är sannaste verklighet, varje siffra en människa. att prostitution är ett högst globalt problem, alla länder berörda och trots det fortsätter denna människohandel med sexköpare som resonerar att det inte finns någon fundamental skillnad mellan att massera någon, klippa någon , torka i rumpan eller ha sex för pengar. tjejerna tycks gilla det, jag tror dessutom att hon blev kär i mig.." intervjuad sexköpare.
jag rekomenderar starkt alla att besöka utställningen. sedan detta med balans. efter utställningen och givande update med albin hamnade jag hos fredrik med vänner. de var hängivna matpepp och lagade vegan mat i stora mängder. kvällens tankeställare för egen del blev huruvida honung tillhör bina själva och att för mig och andra som vill leva rent och moraliskt bör vi icke deras guld förtära? tills vidare fortsätter jag förtära te med nypressad citron Och honung. so long ja.

min väska står packad nu. fredrik väntar mig för en avgångskaffe på centralen. min destination är huvudstaden för bli intervjuad för kunskapskanalen. ämnet handlar främst om ryska ungdomsbrottslingar. trots stressen denna vecka, att hinna greppa det enorma landet med sina problem så älskar jag flödet, deadlines, internationellt fokus. på torsdag ger jag mig av till ryssland, novgorod för att delta på en kort utbildning om HIV/AIDS genom palmecentret.

talade med min hanna idag. hon har svårt att finna skärpa i höstdimman. hon är det glödande lövverket men visst är det en utmaning, att motivera till dans alla dessa dagar. men saken är ändå den att vi kan om vi vill.

dagens lagerblad.

2006-10-12T00:33:00.000+02:00

en kopp kaffe strax intill och veganefterätt. choklad är kärlek. ett substitut denne afton när han som äger ömheten är frånvarande med sin fysiska ande. en afton färgad av folkmusik, rena visor av människor där en särskild quinna med glödande fokus i blick, smilgropar som stumt berättar sanningar jag bara känner till i sovande tillstånd berör mig som mest. jag har slagit av på takten, på tanken. just där i stunden är jag med en hand trött vilandes i håret där den gröna baskern glidit på sned. en kulturkonsumerande. ypperligt nöjd över att smälta samman som en enhet av högst individuella stiler. hur nu ikoner kan te sig unika då vi alla följer mönster och normer som på sina egna vis förenar sig med varandra. ett enormt ekologiskt kärlekskollektiv. i min ena ficka vilar en kastanj ikväll. en gåva som med omsorg slank ned i fickan då jag som mest var på väg att upplösas tidigare idag. fann verkligheten så vass, nästintill elak. en definition jag egentligen tar avstånd ifrån då ingenting är varaktigt elakt, inte så länge som vi fredskrigare andas. ibland är dock stunderna under en dag alltför många och tätt duggande, energituggande. då blickar jag möter inte erbjuder annat än vassa armbågar, trånga synsätt och fördömande, hårda sulor. dagens tidiga timmar hade inte erbjudit mycket annat och då gled kastanjen så helande ned med ord som sa mig att världen visserligen kan te sig hård och taggigt vass men innanför är tillvaron len, hoppfull och leende. med kastanjen i fickan gled jag vidare med min dag. många samtal med min malin. lärde mig mycket av kvinnan jag känner så väl. så lätt att anta att din vän är en spegelbild men den inställningen bör inte inristas i sten. varje människa en egen värld med nya platser att besöka. medan vi vandrade runt bland heminredning,deignade visioner om att landa, omge oss av varma färger, kuddar och tygstycken så inspirerade hon, ifrågasatte, djupdök. jag älskar när hon gör precis sådär. rör omkring med träsked i det jag anse mig veta, allt för att få mig att inse det bottenlösa i varje egen vrå av varande.

igår var vi på bio. avnjöt almodovars att återvända. penelope cruz är inte bara fager för blickfånget. hon gör även en väldigt bra insats somden högst dramatiske raimunda. omtumlande livsrörelse jag tog med mig även efter filmens slut. labil, oberäknelig. varje känsla, bärandes utanpå för de närmsta att chockerande få ta del av. inser att jag inte är alltför len eller begriplig men huvudsaken är väl ändå att leva när allt det där, att vara sitt äventyrs eld, att uppleva inre resor för andra ögon än sina egna. tyvärr är det så. att vi är lärda att anpassa oss, att följa strömmen och bräka i takt med övriga. är så glad ändå över den norm vi själva trots det har möjligheten att med mod skapa.
vi måste anstränga oss lite mer nu när ljustimmarna sinar. göra allt för att behålla våra glada livsandar. talade med min vän daniel idag. han har precis bokat sin resa till mexico. vill på många sätt utan eftertanke bara följa honom, vandra runt i sandaler och dicka te i någon nyupptäckt gränd. så säker på att nomaden där, vilandes i mina steg behöver sina resor för energiuppladdningen. vet. men är ändå mer än någonsin närvarande just här, där hösten målar färgsprakande konst i det gröna. tillsammans med mina koraller här kan vi skapa ossen mångkulturell tillvaro för var och en Är vi resan och h a n, min nuvarande frände är definitivt min stora resa just nu, imorgon och även sedan.

back on track.

2006-10-08T21:34:00.000+02:00

så är det då tänkt att jag åter ska ta upp detta ordens flöde, att vräka ur avklädd verklighet.
jag har lagt sydafrika under skorna. befunnit mig i johannesburg. staden bortom alla lagar. återvände till min melodi som skapas så verkligt i händerna. åter på mark i sverige som jag för ovanlighetens skull längtade efter. har hunnit med ytterligare en resa, en stor resa till tanzania där jag fick anta alla världens utmaningar i min strävan efter att kunna förinta orättvisor, arbeta för mänskliga rättigheter och bli inspirerad [ inte utmattad ] hoppfull och inte sönderslagen av bistra fakta. även sedan återvände jag till staden jag numera kallar hemma, åter bland människor som lyser starkare än någonsin. en kväll som denna har jag egen quality time medan fredrik befinner sig på annan plats än just in front. imorgon väntar afrikansk dans. jag och malla ser till att behålla motivation med starka färger och djembedunk. våren har övergått till höst via en sommar av ömhetsrus. ser framemot att linda frusna fingrar runt en kaffekopp i grönt, raggsockar, naturnära färger i alla kläder. lager på lager är vi människor av symboler.
jag slår på en låt med lasse fabel och glider vidare.

depart and get no further then halfway around the world.

2006-05-13T08:35:00.000+02:00

on the road again. vill minnas att jag en gång fick en skiva av min vän malla då jag som vanligt [ då när jag ständigt gav mig hän för den rivande rösten, driften att alltid vara på väg - någonstans. ] skulle ge mig av någonstans. hon hade gjort mig en skiva som relaterade till stunden. en av låtarna var christian kjellvanders homeward rolling soldier. those days relaterade jag mig själv till känslan av dessa rader;
going home, going home
To be where my water meets my stones
I’m going home, going home
The social traveller journeys on his own.
Depart and get no further then halfway around the world. ungefär så.

but things change. mellan raderna och i gåtor så även för mig själv. jag vil inte känna vinddraget mindre, inte vara tamare, inte vingklippt på något sätt men jag vill vara hon vid rodret som inte tolkar varje tecken till a time, a reason to leave. jag har så mycket här. också. lyssnar nu på en skiva jag fick igår av någon jag mött, lines in hands - ambition or fate. I´ll just know. att han & jag är bra för världen. min stora kärlek I´ll se your face shining my way. min väska står redo. snart befinner jag mig i rörelsen, är rörelse. destination sydafrika för att förverkliga drömmar.

LIFE IS GOOD!
jag har ett korallrev, en enorm planta som blir grönare, varje dag.

represent myself.

2006-04-20T13:27:00.000+02:00

motiverad att börja lämna spår av ord igen. men inte just nu. veganbröd ska bakas medan min nyinskaffade skiva får gå på repeat. musiktipset är listener - whispermoon. för övrigt bär jag upp leendet, uppfylld av världens bästa människor, vi ser alla på varandra och vet att det är vi som skapar melodierna.