dagens lagerblad.

en kopp kaffe strax intill och veganefterätt. choklad är kärlek. ett substitut denne afton när han som äger ömheten är frånvarande med sin fysiska ande. en afton färgad av folkmusik, rena visor av människor där en särskild quinna med glödande fokus i blick, smilgropar som stumt berättar sanningar jag bara känner till i sovande tillstånd berör mig som mest. jag har slagit av på takten, på tanken. just där i stunden är jag med en hand trött vilandes i håret där den gröna baskern glidit på sned. en kulturkonsumerande. ypperligt nöjd över att smälta samman som en enhet av högst individuella stiler. hur nu ikoner kan te sig unika då vi alla följer mönster och normer som på sina egna vis förenar sig med varandra. ett enormt ekologiskt kärlekskollektiv. i min ena ficka vilar en kastanj ikväll. en gåva som med omsorg slank ned i fickan då jag som mest var på väg att upplösas tidigare idag. fann verkligheten så vass, nästintill elak. en definition jag egentligen tar avstånd ifrån då ingenting är varaktigt elakt, inte så länge som vi fredskrigare andas. ibland är dock stunderna under en dag alltför många och tätt duggande, energituggande. då blickar jag möter inte erbjuder annat än vassa armbågar, trånga synsätt och fördömande, hårda sulor. dagens tidiga timmar hade inte erbjudit mycket annat och då gled kastanjen så helande ned med ord som sa mig att världen visserligen kan te sig hård och taggigt vass men innanför är tillvaron len, hoppfull och leende. med kastanjen i fickan gled jag vidare med min dag. många samtal med min malin. lärde mig mycket av kvinnan jag känner så väl. så lätt att anta att din vän är en spegelbild men den inställningen bör inte inristas i sten. varje människa en egen värld med nya platser att besöka. medan vi vandrade runt bland heminredning,deignade visioner om att landa, omge oss av varma färger, kuddar och tygstycken så inspirerade hon, ifrågasatte, djupdök. jag älskar när hon gör precis sådär. rör omkring med träsked i det jag anse mig veta, allt för att få mig att inse det bottenlösa i varje egen vrå av varande.

igår var vi på bio. avnjöt almodovars att återvända. penelope cruz är inte bara fager för blickfånget. hon gör även en väldigt bra insats somden högst dramatiske raimunda. omtumlande livsrörelse jag tog med mig även efter filmens slut. labil, oberäknelig. varje känsla, bärandes utanpå för de närmsta att chockerande få ta del av. inser att jag inte är alltför len eller begriplig men huvudsaken är väl ändå att leva när allt det där, att vara sitt äventyrs eld, att uppleva inre resor för andra ögon än sina egna. tyvärr är det så. att vi är lärda att anpassa oss, att följa strömmen och bräka i takt med övriga. är så glad ändå över den norm vi själva trots det har möjligheten att med mod skapa.
vi måste anstränga oss lite mer nu när ljustimmarna sinar. göra allt för att behålla våra glada livsandar. talade med min vän daniel idag. han har precis bokat sin resa till mexico. vill på många sätt utan eftertanke bara följa honom, vandra runt i sandaler och dicka te i någon nyupptäckt gränd. så säker på att nomaden där, vilandes i mina steg behöver sina resor för energiuppladdningen. vet. men är ändå mer än någonsin närvarande just här, där hösten målar färgsprakande konst i det gröna. tillsammans med mina koraller här kan vi skapa ossen mångkulturell tillvaro för var och en Är vi resan och h a n, min nuvarande frände är definitivt min stora resa just nu, imorgon och även sedan.