hastighetsmakerier.

"det känns absurbt att slänga upp väskan på ryggen och ge sig ut i gryning som endast lyses upp av ljuset från matta gatlyktor. fortfarande yrvaken och med det nytvättade håret i droppande tesar längs min gröna jacka. klockan är inte fyra ens en gång. i den trötta, ännu inte riktigt fungerande tankeverksamheten hägrar mest en längtan efter att befinna mig hos fred, omlindad och lovad ytterligare biljett till drömmarnas gränslösa näste. å andra sidan vill jag egentligen vara just här och nu - på väg. jag och hanna konstaterade en gång att det finns olika typer av människor med olika uppgifter lika verkliga som behov att andas.
att vara en resemänniska. med den övertygelsen går det lättare att påbörja en färd på väg till ett kargt land och med en uppgift som väger. efter att ha mött upp min resekamrat daniel och lite kaffe på väg mot arlanda så lever jag igen. vi möter upp med resterande del av den svenska delegationen och jag registerar genast att dessa dagar kommer att innebära strikt dresscode och mycket hävdelse. politiker med syfte i sina arbeten att vilja förändra skavande orättvisor är inga helgon, inga gandhi med enkel utstyrsel. har du något viktigt att säga ska det synas. i många avseenden innebär detta kostym med nyputsade skor. mina egna i tyg skapar kontrast men jag får erinra mig om det jag lovat mig själv, att inte kompromissa bort det personliga i allt det värdsliga.
väl framme i sankt petersburg. doft av vinter och brist på färg. överallt vägbyggen när vi drar fram genom landskapet i vår buss. smutsig rök från lastbilarna. stora hål i marken. jag och daniel menar halvironiskt att ryssland Är just en sådan mörk grop. tar in på en vägrestaurang där arbetare med frusna händer röker cigaretter och slött tittar ut över den dammiga lokalen. någonstans skränar en radio med ryska melodier. jag försöker beställa något som jag önskar ska vara veganskt men det tycks vara en omöjlighet. till slut får jag nöja mig med att åtminstone slippa griskött eller annat nyslaktad på fatet. får in ett par torra brödskivor med gurka och kanske är det tänkt att jag ska jubla nu.
väl i novgorod. en stad på 290 000 invånare, belägen på en kulle ovanför floden volchov. detta är en av rysslands äldsta städer. längs volchov seglade vikingarna som bestämde sig för att slå läger och grundade staden. vikingahövdningen rurik finns avbildad där idag. en hel del gamla monument finns bevarade och vid den berömda fästningen kreml finns ryssland äldsta palats. staden är förvånansvärt ordnad. relaterar till min resa till kaliningrad som förvisso är någonting alldeles eget men dock ändå ryssland där precis allt tycktes trasigt, såväl ytor som människornas drömmar. under dagarna i novgorod går jag ut och vandrar litegrann. gröna områden. fallna höstlöv. en marknad som säljer de typiska ryska dockorna. på träd hänger skyltar om att en cirkus med dansande björnar är i stan.
den mesta tiden går dock mest åt till föreläsningar. kompententa människor från många olika icke statliga organisationer. vill mycket men utan stöd från regering. glatt överraskad över att majoriten av förläsarna är kvinnor [i högklackat]. lär mig oerhört mycket om HIV/AIDS, om projektarbetens alla vinklar, alla avigsidor och den forsande faran med HIV spridningen i hela ryssland. privat får jag kämpa mycket. att göra mig hörd när de kostymklädda männen talar om sådant jag inte kan hålla med om, att vinna respekt trots att jag inte följer normen av vare sig hierarkiskt tänkande, kost eller utseende. varje kväll somnar jag utmattad, en dag närmare hemresa."






var glad över att återvända hem. över att babylon inte är norm överallt, att jag lever ihop med en mysman som kokar äpplemos och läser filosofi. bara njutningen över att dra på sig de bekväma kläderna, över att vara hur rufsig jag vill och vara barfotabarn och fortfarande värd att tala med. igårkväll blev jag ytterligare medveten och spudlande. medveten om att varande på ett visst sätt inte är tidsbegränsat. gav mig av med en man som lever för kulturen, som vackert pryds av dreads och som följer sina steg lite hit och dit överallt och ingenstans. hans sätt att tala om kärlek som det friaste som finns. över att se varandras behov även om det kan innebära att släppa den man har nämast fri, även om det innebär en avslutad relation. vissa har ständigt rastlösa steg och kan inte vara hel även om boendet innebär det skönaste kollektiv på den grönaste av platser. känner igen så mycket i hans ord som mina egna illusioner. rastlöshetens ständiga drivved även om jag nu funnit att rastlösheten inte behöver vara tärande sönderrivande utan går att fokusera på konkreta ting, på sådant inom armslängds avstånd. att det inte handlar om uppoffring, bortprioriterande, förträngande. att resor är att färdas men inte bara där utan också här. jag och denne man mauritz hamnade på nordiska folkhögskolan där fantastiskt duktiga människor spelade och sjöng så att det gick rysningar all over.
kom sedan hem till fred som frågar mig vad tid är. jag vet inte alls. endast medveten om att ögonblick byts ut i hastig fart nu och att varje nytt skede är ett val som jag designar med glöd. fyller i papper som kommer att förändra en hel del i livsboken. en stor resa nu där jag och fred håller varandras händer. utan att egentligen veta vad som kommer men där vi vet att vi inte släpper taget. istället ska vi bygga ett gemensamt bo och detta är en av de största destinationer jag kan föreställa mig. gemensamma färger. en nyans av mig och en av dig. lite skälvande men utan tvivel. jag är stor och liten och rak och sned. mest glad över att placera hatten lite symboliskt på vår hylla efter att julfirande i norr är avklarat.

talade precis med min vän pia i luren.
trots ihållande regn cyklade hon runt bland träd och var lyrisk som ett barn.
bara stövlarna är i klar färg är livet rätt bra ändå.

nästa anhalt. ett liv i kartong igen blir en boning på nytt.