nya kapitel.

åter igen läggs prylar ned i lådor. rökelsehållare funna i någon dold gränd långt, långt härifrån lindas nu in i svenska nyhetsblad som förlorat nyhetens behag. fotografier på vänner som numera bytt hårfärg och är berikade med ytterligare historia i blicken. stannar upp där i min gamla lägenhet. betraktar den varma nyansen på väggen. är för en stund verkligen hemma. är det just i lägenheten eller i alla saker som berättar en del om min historia, platser som besökts? fingrarna färgas av trycksvärta och jag uppfylls av så mycket. vill upphöra med packandet. ställa allt tillbaka i sin ordning, i min ordning. hänga upp lite tyger just där, slå ut en vägg och skapa mer plats för liv att flöda på. det första egna hem jag landat och tänkt rota mig i. samtidigt är det just det jag uppskattar och kräver, att dagar oväntat kränger ut och in på sig själva, att fantastiska möten skapar förändringar att vilja leva för. det mesta har sin tid och plats. förmodar att min tid där är upplevd och förbi. just nu bor jag i det röda kollektivet med min vackre dreadsyster men lämnade kvar allt jag äger i den där lyan med sina vinklar och vänliga andar. hyrde ut för en tid. upptäcker dock att jag gjort något nu som jag vagt känner igen. packade ihop lådor med kläder som jag trodde mig återvända till, bara för att nu upptäcka att jag hunnit växa ur dem, lämnat den tiden för en ny.













adjö hem och väkommen nyheter.

fredrik kommer att få leva ihop med en linda och åtskilliga buddha. just nu önskar jag mig en knäpp med fingrarna. att plötsligt öppna ögonen och upptäcka att den store kärleken lugnt betraktar mig, att vi målat en vägg och lyckas sammanföra och balansera upp våra färger med varandras. kuddar på golven, hans pågående pedro serie vilandes på ett vardagsrumsbord i indisk design. våra skivor tillsammans och allt bara sådär tillbakalutat på plats.

har suttit och talat med min livsbroder dessie över nätet.




vi sammanlänkade oss en gång med bergen som vittnen i vänskapens mening.
nu äger han svåra tankebanor, velande vilja och existentella ifrågasättningar. where to lay your hat my friend? beundrar på många vis hans förmåga att anpassa sig, att genom åren ha acklimatiserat sig där i nepal. engelsmannen i honom är inte längre den han föddes till. samtidigt är hans livsval inte märkligt. han lever utifrån känslan, ifrågasätter och äter med händerna. lever ut sin inre människa. nu har han bestämt sig att han kommer att stanna kvar. han har gjort upp med sig själv. inser att han faktiskt inte behöver återvända till europa för att möta och förverkliga sig själv. varför skulle han? för att placera sig i ledet? nej. hans person gör sig mest rättvisa där. bland himalayas toppar.
du kommer att bli lycklig nu broder.



jag har varit där, levt så. ett tag. men nu brottas jag med babylonsjukan. att inte formas, att designa leva livslinjer som inte är annorlunda, ustickande just because utan just för att de är de val som står närmast viljan, når mål på så vis. men visst undrar jag ibland. sittandes på fantastiska bergstoppar med böneflaggor fladdrandes i vinden så kändes krav på akademiska poäng och prylar i sin ägo väldigt långt borta. inte ens tillhörande samma värld. men nu?
plötsligt vill jag just detta. skapa hem. utbilda mig. leva här. vänder på fotografier ibland. vänder också bort. ifrån mig. drömmer och minns ibland men jag lever här och just nu.