för en lyckad färd.

sitter på en pall i ett kök som ekar, ropar på sina försvunna möbler och den vanligtvis hemtrevliga atmosfären. i bakgrunden hörs en skiva på repeat. toner inspelade med känsla och insikt. en avskedsgåva av min nya vän satu. skivan heter så ändamålsenligt göteborg-malmö. det är lustigt att hon utan att ha den minsta aning om de melodier jag känner extra för, valt ett flertal av dem. en aning glädje, en stor dos vemod, melankoli och förhoppning. det är så jag känner det nu. att lämna göteborg. efter en varm kväll tillsammans med de godaste av vänner [ni är ovärderliga och ofantligt älskade.] så är flytten plötsligt så definitivt här. no regrets. jag och fredrik lämnar vårt år under det gemensamma taket för att gå vidare. tillsammans. en ny stad. stark närvaro med och i varandra. regnet faller utanför. tänker på denna plats som en gång blev grunden till byllerbylivet. en stad som bredde ut möjligheter för oss vänner att förenas. vi konstaterade ikväll, att så blir det nog aldrig igen. närheten är en överspelad historia, det är nya kapitel nu. jag kommer att spela upp denna skiva i framtiden, låta den tugga sig igenom gamla spår för att minnas och sakna, älska och söka upp dem igen - vännerna.
kanske var det för bra för att vara sant, fåglar växer ut sina bon, det är därför vi flyger vidare nu.

de har varnat för en farlig storm imorgon. vår höga bil kommer att vara en krigare med oss när vi drar våra blickar
framåt.

nästa gång vi återvänder till denna stad är vi inte mer än besökare. underligt. vilka vägar livet går ibland.
nu går vi ut och in ur snårskogen.

blodsrelationer värmer.

överflödiga mellanord. du hör mina stumma vrål och närmar dig hastigare än ljuset.
tack.

timmer. faller.

vi kan tala om att det rör sig om sociala konstruktioner, inlärda beteenden kopplade till våra sociala kön. jag är starkt övertygad om att utvikskvinns, tokstylishdamer och vuxna kvinnokroppar renrakade i liknelse med barnhud är produkter av ett snedvridet system. jag kan se bakom dessa en gång påtvingade kostymer av numera nästintill "naturliga", "fria" val. samtidigt blir jag inte klok på hur människor [i detta fall kvinns] tycks välja att argumentera för rätten till att använda sig av dessa attribut som ett verktyg till god självkänsla. har just skrivit en artikel om hår som ett politiskt verktyg, en symbol för motstånd gentemot rådande normerande lagar. har googlat runt och funnit otaliga sidor där unga kvinnor disskuterar hår. hur mycket de tar bort, hur ofräsht det är med med könshår, hur ofta, varför och vidare i en för mig, hopplös anda av snedvridna ideal. det mest påtagliga är att de flesta jag stött på har som huvudargument att den lena muttan handlar om ett eget val som leder till gott självförtroende. say what, undrar jag och säkert fler av mina medsystrar som valt en annan väg. vad synd om ett social konstruerat kön, i detta fall en kvinna, skriver under på att hon mår bäst och duger mest om hon fortsätter spela under patriarkatets vingar. vidare, menar jag inte att alla män lyfter denna konstruktion till skyarna, långt därifrån, men det är från början patriarkatet som skapat efterfrågan, styrt tömmarna och nu reprocuderar dessa föregångares positioner. både män och kvinnor är goda kålsupare. råkade av misstag hamna på en ung tjejs bilddagbok. fotografierna på henne föreställer en superblekt, storbystad, översminkad donna som på varje foto tycks vilja belägra kameran. använder sig av alla tänkbara verktyg för att se ut som många andra kvinns gör som pryder omslag på porrmagasin och liknande. jävligt synd när det troligen vilar en bra kvinna där inne någonstans. bakom masken.

jag uttrycker min ilska åt detta och en hel del annat som kommer i min obalanserade väg nu. är arg och ledsen, stressad och förtvivlad. så mycket att hinna med, att försöka få ihop innan flytten. en illa lagd tenta läggs i mina händer imorgon. sedan får jag bo på ett bibliotek fastän jag samtidigt borde hinna packa ned vårt hem. fick reda på att gandhi kommer till arlanda den 27:e. jag har för mycket som stör signalerna i huvudet för att kunna skratta högt. nu när biljetterna är köpta och vi väl kommit ned till malmö så är jag fattig som en kyrkråtta. framtida resor känns långt borta när hela sparkapitalet är försvunnet, känslan är klaustrofobisk.
att vara på noll. igen.

spira hit.

när det känns omöjligt att vara ifrån dig skriker inre spegelglas hysteriskt. tynar ut, linda ihop oss nu. saknar dig syster. jag älskar vårt familjeliv. vi är jordnära bland molnen.

otålighetens närvaro dessutom.

räknar dagarna till dess att hon är hos oss. 21 dagar kvar om vi har tur. ytterligare en dags väntan och jag blir vansinnig.
tålamodets gåva, ge mig yoga.

I am a bird now.

vet inte om det är av godo. kanske var det någonting med indien som frigjorde utrymme för ifrågasättande, något som rent av uppmuntrade till att vilja ha mer än ett fokus, öppnade upp insikten om fantasiernas oändliga möjligheter. ibland behövs inte mer än att sitta ned på ett nepalesiskt café, lyssna till människor med tunga vandrarkängor på fötterna som smider planer om platser värda besök, som vore tiden ett påhittat fenomen som inte berör dem, birds. jag lyssnade, deltog ibland, mindes friheten över vår förmåga att designa livet.upplever mig själv som högst närvarande nu men inte bara här eller där utan precis överallt, hela tiden. mycket vill ha mest, inte raka linjer, färdigskrivna recept. det var inte sorgligt egentligen att lämna indien denna gång. snarare var avskedet av största trygghet, fullt av löften. sista natten låg vi jämsides och andades tillsammans mina kvinns och jag, kärlekens armar runtomkring. kanske har jag aldrig varit just så trygg som då och inte heller så säker på min sak att indien finns kvar, ständigt. att min plats där aldrig förlorar sin mening. glädjen i fotsulorna.

att vara hemma igen innebär någon sorts verklighet av lådor som sakta fylls. det närmar sig en flytt. ett äventyr, en möjlighet att finna nya skatter som min vän pernilla säger. före det lite tentaskrivande, lite ångest och sådant som hör till. inte nog med det så lever gränslösa möjligheter ett okontrollerat liv i min tankeverksamhet. kanske handlar det bara om det slutgiltiga med att nu vara färdig med denna stad, upplevelsen över att förlora den trygga grunden. plötsligt. är jag inte lika säker på vad jag vill arbeta med, hur verktyget för framtiden egentligen ska se ut. ska vi inte bo någonannanstans där jag äntligen kan bli det jag en gång drömde om, nämligen djursjukvårdare? jag lugnar freden och menar att det kanske är en övergående kris och är ännu övertygad om att flyttlasset går till malmö och att vi snart är nöjda hundägare.. men sedan?