I am a bird now.

vet inte om det är av godo. kanske var det någonting med indien som frigjorde utrymme för ifrågasättande, något som rent av uppmuntrade till att vilja ha mer än ett fokus, öppnade upp insikten om fantasiernas oändliga möjligheter. ibland behövs inte mer än att sitta ned på ett nepalesiskt café, lyssna till människor med tunga vandrarkängor på fötterna som smider planer om platser värda besök, som vore tiden ett påhittat fenomen som inte berör dem, birds. jag lyssnade, deltog ibland, mindes friheten över vår förmåga att designa livet.upplever mig själv som högst närvarande nu men inte bara här eller där utan precis överallt, hela tiden. mycket vill ha mest, inte raka linjer, färdigskrivna recept. det var inte sorgligt egentligen att lämna indien denna gång. snarare var avskedet av största trygghet, fullt av löften. sista natten låg vi jämsides och andades tillsammans mina kvinns och jag, kärlekens armar runtomkring. kanske har jag aldrig varit just så trygg som då och inte heller så säker på min sak att indien finns kvar, ständigt. att min plats där aldrig förlorar sin mening. glädjen i fotsulorna.

att vara hemma igen innebär någon sorts verklighet av lådor som sakta fylls. det närmar sig en flytt. ett äventyr, en möjlighet att finna nya skatter som min vän pernilla säger. före det lite tentaskrivande, lite ångest och sådant som hör till. inte nog med det så lever gränslösa möjligheter ett okontrollerat liv i min tankeverksamhet. kanske handlar det bara om det slutgiltiga med att nu vara färdig med denna stad, upplevelsen över att förlora den trygga grunden. plötsligt. är jag inte lika säker på vad jag vill arbeta med, hur verktyget för framtiden egentligen ska se ut. ska vi inte bo någonannanstans där jag äntligen kan bli det jag en gång drömde om, nämligen djursjukvårdare? jag lugnar freden och menar att det kanske är en övergående kris och är ännu övertygad om att flyttlasset går till malmö och att vi snart är nöjda hundägare.. men sedan?