förtydligande.

min vän malla har ifrågasatt mig angående texten nedan, om att jag möjligen väl blint upplever det som att det är hos kvinnan ansvar av föräldraskap vilar, att en önskan om barn inte bara finns hos hos kvinnor utan även hos män. att delat ansvar, oavsett kön vore det ultimata. givetvis håller jag med om det. jag hade kunnat skriva om texten med mer utförliga resonemang, lyfta fram varför jag valt att fokusera just på kvinnans fall i och med barnafödande. det finns givetvis fler aspekter och som jag nämnt, så har min text baserat sig ur många vinklar ifrån syd. där exempelvis den indiska kvinnan i del flesta fall får sitt människovärde genom moderskap, kvinnor i många delar av världen inte har rätt till sin egen kropp utan blir gravid oavsett eget aktivt val eller inte. könstypiska idealet i stora delar av världen, [även egna upplevda påhopp av normerande liv] oavsett var, där kvinnan, som även under stora delar av 1990-talet i sverige placerats i hemmet med uppgift att föda barn. självklart har vi kommit längre än så idag. jag tror att mina egna föräldrar valde att skaffa barn av ren längtan, liksom så många andra. detta är fint och något som förtjänar all respekt. att uppfyllda drömmar står överst på min lista över viktiga livsuppgifter. att skaffa barn, låta två bli tre är magi och rent trolleri. både män och kvinnor får idag i sverige möjlighet att göra ett val, där båda får påverka sin situation, användning av preventivmedel och säkerligen ofta har en avslappnad och lekfull syn på den sexuella biten. som malla menar, att nyblivna föräldrar får se till att dela jämlikt mellan varandra i ansvar. tyvärr vill jag påstå att jag än så länge, inte tror att det är så enkelt som man kan tro. de stereotypiska könsrollerna kliver fram, i det mest jämlika förhållandet och delar upp föräldraroller i moderskap/faderskap och tillhörhörande "könstypiska" uppgifter. visst hoppas även jag att det finns de som lyckas lösa gåtan, som ser till att båda vuxna parter Ser vad som bör göras i alla situationer, med hemmets skötsel och ute med barnet. att inte kvinnan blir den som ber mannen om att hjälpa till, tänka större. att det sker, könsneutralt och rättvist. detta handlar om allt ifrån det praktiska till det rent psykologiska. det är klart att det kan fungera. jag vill att mina vänner ska skaffa barn om de önskar och jag kommer att vara där, hjälpa till, klä i färger som passar alla. jag längtar dessutom. men jag skrev texten nedan för att jag ändå inte kan sluta se de orättvisa fördelningar som uppstår i många relationer när barn kommer till världen. dessutom anser jag fortfarande väldigt starkt att folk utan barn ifrågasätts som avvikande, oförstående. det är inte riktigt okej att leva utan. utifrån egna erfarenheter ifrågasätts jag relativt ofta, om när det ska ske. inte om. du har ju en vacker kärlek och ni är så fina tillsammans, du ska se att det sker, det finns inga perfekta tider i ens liv för sådant ändå. det kommer innan du anar det. inom hur många år ska ni skaffa barn? du ska se att det blir bra, förlossning är inte så farligt, är du verkligen med rätt människa om du inte... och så vidare går meningarna och jag klipper de itu och fräter sönder med thinner. om de ska handla om egna, aktiva val så kväv mig inte med era normerande visioner om ett gott liv. jag plockar isådana fall upp dem själv. min kärlek är större och renare än allt annat jag vet, den bästa av vänner. det handlar om dig och mig, inte andras önskemål om vad en familj ska vara. vackrast i världen.


nu börjar tentaperioden. jag flyttar in på ett bibliotek, en och annan kaffe ibland. sinnet fylls av frågor om postkolonialism, kultur och genus.