to live or die.

ju mer jag läser om dem, desto mer tvivlar jag på val av hund. den spirande mira kommer antagligen inte att bli moder inom den framtid som vi kommer att besluta oss för att adoptera en familjemedlem. detta innebär ett nytt ställningstagande. antingen får den rätte kamraten dyka upp för oss eller så söker vi, som jag nu gör med känsla och förnuft efter ett alternativ. fredrik har länge talat för att en "hittehund", en hund av olika anledningar hemlös/övergiven kunde passa bra hos oss och jag kan inte förneka att den tanken lockar. jag har mest format hela tanken om en hundkamrat som ett stort mission, ett ansvarstagande av enorma mått, tekoppen nästintill överfull. samtidigt är det inte svårare än så att höja handen till en hälsning, en inbjudan åt en hemlös att få landa hos oss och bli en trio. well. hur finner vi varandra?


forskar omkring på en organisation, hundhjalpen.se.
läser följande; " De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industrialisera Rumänien. Folk började flyttas från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex. När befolkningen växte krympte deras boendeutrymme successivt; ofta levde flera familjer samma lägenhet. Djuren fick betala priset - de kastades på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig, och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar och deras valpar. Borgmästaren i Bukarest beslöt att det enklaste sättet var att döda dem. Tusentals hundar slutar fortfarande sina dagar förgiftade, hängda, ihjälbrända, hopträngda i små hägn döende av brist på mat och vatten.Sara Turetta, drivkraften inom den italienska organisationen CaniBucarest, har genom sitt arbete visat att kastrering är den enda framgånsrika vägen. När hon kom till den lilla staden med sina 20.000 invånare var hennes uppgift att skapa strukturer för arbete med att samla ihop och kastrera hundarna och ge dem veterinärvård. På två år visade Sara, genom sitt praktiska arbete, att detta var en effektiv metod, och då beslöt borgmästaren att stoppa dödandet av hundar i sin stad. Även borgmästaren i en närbelägen stad följde hans exempel. Men än idag förgiftas och dödas hundar med brutala metoder i Bukarest och på andra orter."

kommer aldrig att acceptera denna orättvisa hierarkiska värdeskalan där djur, ibland helt legitimt offentligt avrättas. skönt att det finns människor som är beredda att rent konkret göra något åt situationen. utifrån ovanstående texter som dessa och andra rent moraliska argument så måste jag ifrågasätta vad jag egentligen är ute efter och vilka kunskaper/möjligheter jag har att välkomna någon, vars brokiga bakgrund jag inte har den minsta aning om. det enda med klar sanning är att alla förtjänar en andra chans. jag och freden har skickat in en intresseanmälan på denna lilla cassie, för tillfället bosatt på hundhem i rumänien,

nu får vi se vad som sker.