mellanrum.

ur spår, ur led. ungefär som att days are fading in to eachother but it does´nt really matters. samtidigt som det är just vad det gör. it matters att jag inte reagerar. eller det kanske är just vad som sker, att min reaktion på stundens verklighet gör mig betraktande på ett abstrakt vis. drar mig undan omvärlden för att växa inåt för att sedan sträcka ut nyfikenheten igen. har obemärkt hamnat med ryggen mot väggen, där leendet blivit en vana jag glömt av, där en del handlade blir rutin utan eftertanke, utan mening. ler utan att känna, ser att benen rör sig men vet inte varför egentligen. känner mig som en seriefigur, springer och glider på plats utan att komma någon vart. skrattar varmt vissa dagar och spelar inte teater, inte just då. problemet är bara att jag sedan faller igen, inåt. har ingen jämn balans, jag är skevheten. slutsatsen av min ojämna tillvaro avsaknaden av glöd är att det är okej att vara skeppsbruten ibland. att jag dock slår mig ned i en fönsterkarm på min afrikanska danskurs och glömmer av de afrikanska trummorna som ljuder, att mycket försvinner runt omkring mig nu, att även jag är som dagarna, I´m fading away. melankoli. been here before but its never completed. att jag inte är så utåtriktad gör att den energi jag värnar om riktas åt ett fåtal directions. behöver kravlöst sälskap av han som lyckas med att nå mina inre lyckopunkter, ögonblick jag ler med varje andetag och är en salig ande över att mitt flyttlass går om precis en vecka nu. sedan är vi verklighetens ekologiska kärlekskollektiv på två. tanken på att stå barfota i sunkigaste kläderna med rollers i händerna, målarfärg i håret, att svettiga i samförstånd måla väggar tillsammans är väl ömhetsliv om något. i eftermiddags var jag på hagabions fria scen för poeter som fred håller i. en plats jag när jag flyttade hit för flera år sedan genast fann, blev mitt andra vardagsrum med sin alternativa anda, kände mig nog mest hemma just här, då allt annat var främmande. då hade jag ingen som helst aning att jag skulle komma att vilja leva ett liv ihop med en människa som brann för samma plats och känsla några år senare då jag tovat mitt hår, gjort ett par resor, vuxit några liv. en av poeterna ikväll, en kille, mattias från min hemstad läste en dikt jag älskar, hans stämma går rätt genom vilket skalbaggeskal som helst.
dessa rader; " hon är aldrig naken och för mig finns inget skydd".. han talar om en quinna vars mystik alltid finns kvar. [egen tolkning]. jag skulle med enkelhet kunna byta ut hon till han och skriva under med mitt namn. these days tar han sig in mer än någonsin och jag tror inte att han själv anar det. jag försöker göra mig hal ibland, att smidigt passera även om jag är relativt orädd att vara fullkomligt avklädd för denne frände. saken är den att ens egen ande inte heller är enkel att begripa för sig själv, hur gör man då för att förklara för den som verkligen ser dig. no se. anar att ord inte heller behövs. oftast hellre en bra skiva, en hand i håret. om en vecka går flyttlasset till blåvalsnästet men dona upp för att blanda samman våra saker hinner vi med endast i ytterkanten av dagarna som är få nu innan norrlandroten hägrar. mor frågade mig idag om jag vill andas lantluft med henne och bo i skogen under norrlandsvisiten. jag längtar, vill ropa högt som en vildvittra där och släppa ut varje skogsälva, varje rå och djävulskap som kan tänkas bo innanför.

behöver fylla lungorna igen.



min mor skrev här om dagen till mig att " din längtan efter att ge dig av kommer nog alltid att finnas med i tankarna och den känslan kommer nog alltid vara stark, dyka upp när som helst..vandraren..så har du varit under många år..så har nu kärleken dykt upp..I och med det får man ofta andra värderingar av vad som är viktigt..ytterligare en ny resa har börjat..med att finna dig själv i denna situation..Med en känsla för någonting helt annat..(mamma) " hon är så bra min moder, en av de bästa av vänner. nu lockar hon med skogen och jag kommer, driver, virvlar och glider. satt förresten nyss och kikade på en sida från luleå med lulefolk all over the pictures. måste säga att jag inte känner igen många, mindre än få. de jag sedan känner igen är sådana jag en gång hade nära inpå men som försvann, jag försvann. min norrlandsrot dansar numera under huden men viskar bara, jag äger naturens andar men inte mer. dock blir denna vistelse en parantes då jag med säkerhet för en stund kommer att tro att jag vill stanna kvar, jag och malla delar denna förmåga. låtsar in i det sista att den gungande tillvaro vi finner där tillfällen som dessa när granar lyser eller när solen aldrig går ned, då folk för en stund återvänder [men ger sig av liksom vi efteråt] kan vara allmän verklighet, att vi vill stanna kvar i denna fantasivärld och gunga med. fasaden springer föga förvånande varje gång och hemfärden till göteborg sker med största glädje.

gjorde förresten nyss ett test som jag fann på mallas sida. rätt lustigt. detta högst sanningsenliga [eller hur] test sade mig att jag är en Inåtvänd Upplevande Abstrakt Känslostyrd person. vidare så står det;

"SÅDAN ÄR DU: [numera kan du altså låta en datorn avgöra precis hur Du är, enkelt, välj personlighets each day]

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. [ kan jag långt ifrån skriva under med ]Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

livet är väl lustigt ändå. välj den du vill vara, bli den du önskar. det är förbannat mycket charader som råder men att verkligen möta varandra, att våga stanna och existera faller mellan alla hastiga steg ned i avgrundsdjup.

var är den värld som är alternativ, som inte följer strömmen utan aktivt handlar för att finna nya förgreningar?

jag tackade förresten just nej till att bli bjuden till berlin för en kurs och nyårsfirande. önskar mig en indisk gurus hand istället, vägledd meditation och te i närmaste vännernas närhet. nu känns korallrevets verkliga färger och ni vet och vi sköljer ned oss i gemenskapens koppar med chai.