The stone turned to air at last.

talade länge med moderjorden i luren igår och det var glädjande att höra att hon dansar som aldrig förr och tycks leva så bra. ständigt upplever jag samma orättvisa känsla av att vara splittrad i mer än sjutton delar. vill kunna dela varje enkel vardagshandling med de som betyder liv i sin sanna bemärkelse. samtidigt så vet jag att det antagligen inte kommer att ske inom en överskådlig framtid vilket kanske också har sin mening. detta småplockande av korallrev och betydelsefulla färgkombinatiner av människor. en vän till mig sa en gång; the soul can travel through distance in less than a second, och de orden stöttar forfarande upp. för att återknyta till modern så är det så lätt att fastna i en uppfattning om att personer vi känner väl är som om vore vi porslinsfigurer på ett dammfritt hyllplan. ska du hänga lös med massor av människor i helgen undrar hon, du som är så social? jag kontrar med att säga att så är inte fallet. lojal som berget men också i behov av närvarande möten och de är så fåtal räknade att jag lika väl kan måla mig en påhittad tavla av de färger jag önskar vore verkligheten. freden tycker att det känns lite vemod att börja packa ned vårt hem i kartonger. [staden är vacker och kartonger tunga.] jag kan mycket väl falla in i en klagosång över att lämna de nu välkända gatorna i en stad, som började som ett spontant äventyr men som blev en plattform, en vrå där jag ville kasta av mig skorna mellan resorna. mycket har förändrats sedan den där första dagen jag ringde hanna som den enda potentiella vän här i staden för fem år sedan [den enda då förstående länken i världen]. människors skepnader har kommit och bleknat bort. tidiga vårmorgnar med kalla vindar, sol som lekande slingor i hennes ansikte, invirad i en filt med en kopp kaffe halvägs i magen och våra stora drömmar och packade väskor. sådana saker har bestått och byggt upp, renoverat skavanker och målat äventyrliga verkligheter. göteborg blev ett hemma-hos-varandra. fåglar ska följa vindars gång och aldrig erkänna normer som hinder och därför flyttade hon vidare sedan. jag började flyga runt på stället, innanför de osynliga repen. förlorat och vunnit. not plane. medvetet. när jag nu tar fram en kartong igen så minns jag att det är i rörelse som meningsförlöseriet tjänar sin rytm. jag tänkte aldrig stanna någonstans för alltid. det är så mycket som inte består och därför är det mer en ironisk lott att luta sig mot en stad som har transpenta väggar. vad lämnar jag mer än en stad med välbekanta gator? vi har en kärleksrelation jag och göteborg men vi har ingenting att ge varandra längre utan en paus är nödvändig. att få fortsätta en rörelse med kärleken i min hand gör vingarna starka och sikten klar. frånvaron av seende blickar och engagerade möten gör det faktiskt ännu lättare att gå. egentligen lämnar jag inte mer än några repade skivor, upptrampade stigar och såklart några ytterst få meningsfulla händer. stödet i dig kärleksvän är av största betydelse och nya skivor är alltid på gång att bli formade med dig.
jag fyller mina tomma stunder av att studera demokratiska processer ur genusperspektiv och stickar värmande sjalar när annat uteblir.