medelvägens svåra våg.

väcktes ur en dröm där jag stod under en enorm grön våg, likt en vägg tornade den upp sig och jag kunde se allt liv inuti dess transparenta vägg och där jag stod mitt i vattnet men samtidigt ovanpå kunde jag inte tänka på annat än att min kamera riskerade att bli våt. väcktes hastigt och på sitt sätt blev indragen i en högst osann verklighet av telefonen. bara numret såg inte begripligt ut och efter några försök till klarhet svarade jag och möttes av hannas röst ifrån indien. det var tidigt i gryningen, här. men full dag, där. "in less than a second sister", längre tid ifrån varandra är vi aldrig. ihopkrupen i en filt ifrån dharamasala är det lika bra att börja dagen medan jag får följa soluppgången ifrån min fönsterplats. om några veckor får jag vakna på en av de högst rankade av mig, favoritplatser på jorden nämligen i palolem.


längtar. enormt. min största och antagligen mest sanna förnimmelse är att jag kommer att få vara både lycklig vid ankomst och djupt försvagad i min tro på framtidens akademiska värld vid avresan tillbaka. då. hem och nästa anhalt malmö. sitter denna morgon och läser om fall ifrån bland annat latimamerika. här skriver författaren okin om hur våldtagna kvinnor blir "befriade" genom att våldtäktsmannen i "tursamma" fall efter dådet gifter sig med henne. detta, friar honom ifrån brott samt rentvår familjen ifrån skam. våldtäkt ses i många länder inte som ett våldsamt angrepp på flickan/kvinnan utan snarare en grov förolämpning mot främst familjen. I peru ändrades en lag 1991 som innebär att efter en gängvåldtäkt kan nu alla gärningsmän gå fria om bara en av dem erbjuder sig att gifta sig med henne. fallen är många där kvinnor genom en social maktordning placeras i underläge och så länge detta är ett välkänt fakum, en kvarstående problematik så behöver jag nog inte må så dåligt över att lämna indien. åtminstone hoppas jag att vetskapen över att jag har en uppgift att fullfölja kommer att kännas tillräckligt värdefullt.

angående hundar [ständigt pågående tankekedja] så blir cassie kvar i rumänien då hon är för skygg för människor och framförallt behöver leva i ett hem där andra hundar redan bor. en vän har ifrågasatt varför vi vill adoptera hund ifrån ett annat land när hundar i många andra länder far illa, även i hantering under räddningsaktioner samt att det finns hundar i sverige som behöver hem. mitt egna moraliska resonemang bygger på att visst, hundar far ofta illa utomlands och det är med stor sannolikhet stressigt att bli omhändertagen/upptagen ifrån gatan samt att en flygresa till sverige förmodligen också bidrar till en stressig situation för hunden. detta, till trots ser jag att hunden har större möjligheter till ett friskare, längre, gladare liv i sverige än på gatan i rumänien. rätten till liv. en av mänskliga rättigheters viktigaste punkter, borde även inbegripa hundar och andra djur. jag har dessutom uppfattat det så att det är färre som faktiskt adopterar hundar, som är beredd att ta på sig det ansvaret som krävs för att rehabilitera en hund ifrån ett annat land, en själ med många sår, än de som köper en gullig hundvalp i sverige eller adopterar en svensk "hittehund". dessa svenska djur behöver även de goda hem men jag tror att det är lättare för svenska hundar att få en andra chans än de rumänska liven. vi får se vad som kommer att bli resultatet i slutet och början på denna tankekedja och nystart med en ev. hund. hade häromdagen ett samtal med min goda vän malin. vi talade adoption, rörande både barn och djur. våra egoistiska val är ofta helt oetiska och utan moral. vi väljer ex kanske hellre ett mörk afrikansk barn än det ryska för att vi är mer sugna på afrokrull än skandinaviskt finlemmat hår [självklart med fler visioner än så inpräntade men för att stärka underliga exempel på de val vi ändå gör] och vi väljer att föda upp djur med de egenskaper vi själva önskar oss, för vår skull, inte djurens, vi utgår ifrån teckning och öronform och dyl. jag förstår dessa beslut, till viss del. vallhundar, jakthundar, räddningshundar. men rent moraliskt sett, vad händer när vi ser oss själva som gud i denna avel och föder upp djur som själva inte kan föda utan kejsarsnitt, vars ögon ständigt rinner, som föds med brutna ben, krumma leder och täppta luftvägar? vart går gränsen där egna önskemål blir hög omoral? både jag och malin kom fram till att vi är själviska och medvetna om konsekvenser av val. ändå gör vi dem. självklart är jag i praktiken ingen sann moralist och jag kan förstå att folk köper hundar som har goda refferenser, i sverige, hos uppfödare i enlighet med det egna önskemål om färg, användningsområde et.c jag försöker och önskar dock att jag kan se förbi detta och finna en mellanväg för att nå både mitt önskemål samtidigt som jag tror att jag ger någon annan en välbehövd chans till ett gott [godare] liv.

jag borde stänga av datorn. hälsa på den där klasskamraten. dricka den där koppen med kaffe. läsa färdigt boken och fortsätta packa ned lägenheten i lådor. det är så mycket jag borde men inte gör just nu. istället tillägnar jag mina rader åt ett kommande liv, fredriks bror och hans kärlek får utökning i familjen vilken sekund som helst nu.

every step on the way. börja ditt första steg med engagemang över gränser.