ekvationstrubbel.

all tid i världen och äntligen får jag luta mig tillbaka i närheten, närvaron. andas in. finna orden, minnet, känslan, hoppet och skrattet. somliga talar bara om för dig vad som genomförbart och sedan finns det ett fåtal som är din egen sokrates. förlöser din egen förmåga och plötsligt stirrar du inte längre enbart på de nedskrivna noterna utan skapar gränslöst med kreativa förslag och du inte bara nynnar, utan är låten. jag lärde mig leva utan detta verktyg. [utan dig]. det är klart att tiden lämnar märken och nya skivor spelas. det betyder dock inte att jag stängde av.
each has his own ticket in his hand.
jag trodde att jag förlorat bärnstenen runt halsen men häromdagen upptäckte jag den, nära bröstet. det var i gräset, nära jorden. vi var enheten igen och tiden har inte förändrat, bara konkretiserat lite mer. en del relationer är bortom definitioner. jag behöver en metafor för detta. du blir vaksam och inser att du vill rama in, namnge, återskapa och utveckla. jag vill fortsätta tala vårt språk, inte placera eller förgöra.

jag undrar om det finns en mening?
länge sedan jag varit så nära mig själv som nu, inte heller har jag kanske någonsin varit så ekande, en stark känsla över att vara in i tiden övergiven. det är ett stort erkännande och jag krymper då jag inser att du aldrig har varit så nära, men heller aldrig så långt ifrån, som nu. samtalar med henne. vi vägleder varandra i obegripligheter men vi vet aldrig riktigt säkert. möjligen är det så, att vissa människor, de allra största relationer har ett situationsbundet mission, andra har en längre uppgift, någonting att lära ut under en tid. jag stretar starkt emot tanken på att vissa relationer, att vi två inte fungerar längre och menar att jag skall hålla i mina fåglar, koraller och bergskristaller så att knogarna vitnar. ni är så få, jag kommer antagligen att förglömma om ni bleknar vem och varför allting en gång kändes och varför jag var grön, orange och brun ibland.
jag tror att vi behöver varandra, ibland inte mer än i vetskapen men jag hoppas att vi aldrig blir riktigt färdiga.

att älska är stort. det är också förödande. det är det vackraste jag vet och just därför skiljs människor åt.

nej jag kan inte längre begripa det orättvisa när glädjen måste skjutas och våra händer amputeras våra talande tungor kapas. se inte, känn inte. ring inte hör inte. jag tänker inte sluta hoppas att bärnstenen som åter fallit, faktiskt kommer att återfinnas. jag vill inte att det bara är det sorgliga som ständigt står på repeat i slutet.

make it on your own if you think you can
If you see somewhere to go I understand men välj inte fel riktning nu.

tiden i världen är sluten och jag saknar dig mer än du anar,
bortom dina definitoners gränser där jag vill vara din spegelvän.