i all ära.

gav mig ut i morgonsolen igår. destination lund. syfte, att bejaka framtiden. satt på tåget och fick en plötslig längtan i magen att bara dra vidare. vad sker i höör? kanske var det dit jag skulle åka egentligen. vandra rakt ut skogen där, sitta ned på en tankestubbe. ensam men omgiven av leende gröna jordnära rörelser. jag formligen älskar tåg och dess rytmiska ljud. friheten, möjligheterna. en räls är sällan endast begränsad åt ett håll. jag steg av i lund. gick omkring på kullerstensgator och fylldes av hemmakänslor. kanske är det minnen av min första tid i göteborg och haga, kanske påminner mig lund om när jag och några kärlekskrigare var på väg med folkabussen till spanien och tog en fika i lund innan avfärd. i vilket fall så njöt jag stort och blev övertygad om mitt val av framtida val av tre år när jag mötte studievägledare och avgångsstudenter ifrån genusprogrammet. nu är ansökan inskickad och jag anar att mitt lilla genusbibliotek bara växer sig större nu.

läser ord från mitt kära quinnoliv denna morgon. låg och tänkte på henne igårkväll. den beundran och kärlek jag känner för denna människa är ibland högre än min kärlek för annat men det vore omöjligt att finna sätt att förklara det på. det handlar inte bara om att vara goda vänner utan snarare om ett familjeband, ett passionerat intresse och en trogen hand. vi behöver varandra vi likasinnade för att bejaka våra egna och spegla varandras eldar. genom varandras blickar föder vi egna steg genom och tillsammans. jag vill verkligen att vi är en del av varandras danser malla. jag tänkte det igår där jag vandrade ensam i lund. ensam är stark ibland men det vore en lögn att säga att jag inte önskar att vi kunde dela styrkan tillsammans. jag börjar känna min egen glöd igen, hur aktörens insikt om de egna stegens styrka växer.
kom så demonstrerar vi tillsammans för livet!