de där gruskornen i skorna.

den där hatten som skall läggas på hyllan för att symbolisera en känsla över att vara hemma. jag märker i vissa stunder tydligare än andra att den ännu inte hamnat på sin plats. en vän till mig har gett sig av till norge och jag saknar henne. hon har det arbete som nu ger löning åt någonting som tidigare gestaltade en livstil på frivillig bas. på sitt sätt så har hon funnit sitt verktyg, eller åtminstone ett av dem nu. ändå går hon fortfarande vilse ibland. hennes rader får mig att tänka vidare och känna ståpäls klä mina armar. att gå vilse är att finna nya vägar och möta ännu fler färger genom utmaningarna. tänkvärt då ens val inte genast artar sig som önskvärt. malmö är inte så annorlunda då människans koder tar sig lika uttryck nästan överallt. klart och tydligt märker jag dock att den öppna, nyfikna, självsäkra människan inte kommer till uttryck nu, den jag älskar att vara lyser frånvarande här och jag saknar henne. detta påverkar starkt vad malmö är för mig, dessa stunder då hon tycks vara en drunknad. min hanna planerar sin resa till indien och jag vill stundtals skrika mig blodig för att jag inte är en del av de planerna när hennes plan handlar om det liv jag älskar och saknar som vore jag den lilla flickan och indien den stora idolen, drömmen, kärleken.

var nyss ute med vår gandhi. tidig morgonpromenad. andra sover denna söndag men vi två är vakna och parerar mellan yrvakna fåglar, går mellan stenar, hämtar pinnar och torkar leriga tassar rena. freden sover och ser så avslappnad och hel ut. han har anpassat sig till malmö bättre än jag och vi är båda förvånade. jag tycker egentligen också att vi har det fint här. det är fågelvänligt. mitt sinnes skavanker har sin djupa grund i tvivel över vad den barfota bohemkvinnan ska göra när hon både har en vilja
att stanna och att vilja falla.