om, broder.

en obeskrivlig suck som bär lättnadens namn på sina läppars närvaro i mina ögon, rakt in i mitt hjärta. där. har fått lära mig att konkretisera tanken om saknad som något livsberikande. under lång tid har några av mina spegelbilder levt för långt ifrån mig. ibland finns de bara där, som en sorts påtaglig existens, en upplevelse av mening som inte behöver omtalas eller berättas om. självständiga, fritänkare som upplever sina egna valda steg någonannanstans. far away from me men ändå, in less then a second, plötsligt är vi nära igen och länkar samman och färglägger varandra. detta är en ständig process, ett sätt att leva på. började dagen med en hälsning, ett befriande meddelande från min gode buddistvän, äventyrare, galne, mjuka och ytterst välmenande vän dessie. om jag någonsin skulle hamna i en situation av största nöd och behöva be om en enormt generös tjänst så tvekar jag inte om att just dessie skulle vara där, på ett nästan overkligt sätt skulle han på något vis förstå situationens allvar, ta sig över berg och hav och lägga en helande hand över min svettiga panna. vår relation är syskonlik och min glädje över att han nu är fri och i indien är gränslös. ödets ironier har sannerligen svept över honom, lett honom till sin kärlek, över landsgränser, till platsen där även vi druckit otaliga koppar chai, ridit trettio mil på kamel ihop. platser där historiens avtryck aldrig tycks försvinna utan ständigt reproduceras. någonstans minns en vägg, en vrå. iallfall så minns vi dem. strävt smutsigt och ytterst verkligt. namaste broder,
jag beundrar att du lever som du talar.
på tal om djupgående meningar så försöker jag ge bikramyogan en chans. rättelse, mig själv en ärlig chans att utifrån stundens förutsättning ge mig själv den största utmaning, både psykiskt och mentalt. upplevde något häpnadsväckande de senate två gångerna. genom den fyrtiogradiga värmen kom plötsligt en sval bris över mina armar och ansikte. från intet, givetvis. energier, snarare. av att finna rätt.

idag har jag och mitt övriga minikollektiv funnit vägen till malmös skogar. vi åkte ut till torups slott, strax utanför malmö. vandrade i några timmar i skogen och min fantasi skenade mer än vanligt. menar definitivt att vårt förnuft alldeles för ofta begränsar oss att se vad som verkligen finns där. skogen gav oss även solen och en väldigt glad hund.


talade med malla ikväll. en av de speglar som inte bor tusentals berg ifrån men inte mindre än några timmars resa. vill så gärna förenas och färglägga men är förbannad och förundrad över vad företag som connex och sj menar när de talar om den goda kollektivtrafiken. för miljöns skull. för vad? för att den lilla människa likaväl ska boka korta, onödiga flygresor för att tågpriserna ständigt höjs? om jag reser till malla så kostar det inte mindre än 450 riksdaler med retur till malmö och vad är detta för ett sätt att främja kollektivtänkandet?