tiden lär mig inte riktigt någonting.

har tagit mig fram på så olika sätt. önskat sammanslutningar och gör det ibland fortfarande.

plötsligt förintas tiden och i tanken är min tröja starkt grön, mina händer vidrör tanklöst ett väl använt anteckningsblock och på bordet framför mig står en kopp macciato. platsen är prishtina, kosovos huvudstad där jag för närvarande är bosatt sedan en tid och mitt anteckningsblock fyller jag med iakttagelser, idéer om teaterliv och demokratiarbete, albanska ord och nya kontakters uppgifter. underligt välkända känslor, förnimmelser om en historia som jag älskar att bevara men glömmer att tänka tillbaka till. om jag inte gör, hur ska då bekräftelse för vilka de egna drömmarna är och vad de utgår från kunna finna styrka om jag inte ens för egen del tillåter mig att se?

finner oväntat ett minne, en snurrgunga av gamla tankar återvänder och därmed också möten med mig själv och gamla, nedskrivna rader. de är skrivna för nästan exakt tre år sedan då jag precis återvänt till sverige.

”talade just med jeton.
- "you have a lot of reasons to come back," säger han. visst har han rätt.
sitter nu & lyssnar på balkansk musik & minns varenda linje på mitt rums spruckna väggar i pristina, minns doften av nybakat bröd när jag promenerade till jobbet & jag minns hur mörkt & skön parken var när det regnade. minns, allt. förbereder min presentation inför fredagens internationella seminarium i stockholm. fyller varje ven med känslor & jag vill. så mycket. här på bilden är mina män, mina sparringskamrater. vänskapens öppna händer med arben & jonas. i kosovo ligger vår historia & samlar damm på gatan någonstans.”

samlar damm. går meningar förlorade då? kosovo avslutades som en bok. sista kapitlet blev färdigt och annat tog vid.

jag saknade under tiden i kosovo en vän, min sengångare. han bodde då i australien och funderade på att söka medborgarskap. vi hade sådana drömmar om att jag skulle resa dit då. från kosovo till sverige och vidare. byta verklighet som underkläder för att fortsätta färga dagarna.

"då får du komma hit & bo hos mig sedan så gör vi
något underbart av vårat liv, dinglar med benen tillsammans. " dessa rader skrev han till mig. för tre år sedan. ödets ironier har redan vridat omkull de drömmarna och förvridit vår relation till oigenkännlighet. bara för att ytterligare befästa det tragikomiska med hela situationen så är varken han eller jag flygande liv nu. däremot bor vi i samma stad, 150 mil ifrån vår hemstad. vi har funnit samma plattform men har helt förlorat det gemensamma språket. vår vänskap har gått vilse och det är bara tragisk. han var min bärnsten men jag har förlorat tråden som håller den kvar i sitt fäste.

drömmar, drömmar ä r a d e drömmar.
vad vore vi utan dem? en del, räcker som näring åt de mer relevanta. men, alla skapar de liv under huden.
volcanoes don't melt me down. eld, inspirerar. känner mig omkullkallstad, nedslagen, rödriven. ibland tycker jag mig själv vara mindre klok nu än tidigare. jag hade definitivt snabbare skor som tog mig längre.

går ned, tillbaka. reflektioner med distans. perspektiv. sedan framåt igen. nyheter, upp igen. livet förändras. har aldrig varit mer vilsen men heller inte så säker. inte som nu men ändå vet jag ibland inte hur jag ska ta mig framåt eller hur jag varit så blind ibland och låtit fler och fel minnen damma igen.

"If I was the sun way up there
I´d go with love most everywhere
I´ll be the moon when the sun goes down
just to let you know that I´m still around."