words in the wires.

.."And now we are here only five miles from there
And she falls asleep on my shoulder
Then the rain came rolling in
She said where she’d been oh where she’s been "
- word in wires av christian kjellvander.

kreativiteten har börjar vandra ned i mina händer igen. ett säkert tecken på att jag är i fas med tid och rum och att min avslappnade hållning är mer än en fasad these days. istället för en strävan vidare, en extra växel med hjälp av snabba skor så vänds fokus inåt, tankar lindar konkreta knutar med tråd och stenar som bär stora meningar får helt sonika stå för hela betydelsen av vinddrag. har precis fått reda på att en god vän, ett väldigt originellt och gränslöst väsen har fått genomgå en förlossning där hon fött fram en död son. hon gav honom ett namn och jag ger henne en stadig hand, en klar sten att bära nu.
var på quinnomiddag i lördags. inspirerande människor. pia som jag en gång mötte i indien bor i en lägenhet med skeva [och fantastiska] vinklar, sprickor i taket. indiska dofter och spår lite varstans. människorna hade ganska många år fler än jag i ryggsäcken och jag log över att vara just i min egen tid, med livsdesignens möjligheter framför mig. dessa quinnor. kläddesigners, en fotograf. i min mening har det gjort de förbannat väl och inte helt utan stress ifrågasätter jag när jag klär framtiden i mer konkreta verk.

systerskapet sände en bild åt mig på min stora familj. kanske inte stor i antal men mellan raderna. moderjorden systerkapet och skattkatten. tiden går så fort och snart möts vi alla.





buddha på hyllan nu, håll i dig och glöm flöjten.

better than a fairy tale.

formligen ramlade in hos fred igår efter en lång arbetsdag, sliten men varje avslutad arbetsdag är en början på skönaste samvaro med pärlor. freds vän johan hade låst sig ute och gjorde oss sälskap med en tekopp och världens uppsjö av ideer om allt tänkbart. talade om hur vi lever, hur bra vi faktiskt har det. hur mycket vi värderar vår inre moral och vad som egentligen går att köpa för pengar. freds definition av sig själv gav intressanta reflektioner. vit medelklass och Man. kan läsa och skriva. har i stort sett möjlighet att utbilda sig till vad han vill. bor i en stor lägenhet med attraktivt bytesläge där han har råd att hålla varmt och ljust i varje rum. han har vänner och kärlek et.c med andra ord tillhör han en av de allra mest privilerade grupperna i världen. trots detta erbjuder han inte husrum till illegala flyktingar [trots att de finns massor av dem, hemlösa, skyddslösa & med de fakta att han skulle ha plats]. inte heller skänker han pengar till mer än ett biståndsorgan. och visst. det går inte att göra allt. vi måste själva få leva också. fred är utan tvekan en av de få människor jag någonsin mött som Verkligen lever som han talar. som inte väljer en billigare vara bara för att utan ekologiskt är för honom en självklarhet. han uppmuntrar inte heller en höjning av studiebidraget för högskolestudenter trots att han själv studerar. han menar att varför uppmuntra alkoholkonsumtion och annat konsumerande när det går att leva bra ändå? jag riktar uppmärksamhet åt mig själv, över hur många fler aktiva val jag skulle kunna göra för att vara ren i sinnet, värna moder jorden och någon gång våga tro att det ens finns en mening att tillföra barn till denna jord [en överlevande planet med framtidsutsikt]. malla talade om för mig att bara en enkel resa med flyg till kapstaden innebär att jag förbrukat mitt årsmissbruk av miljöfarligt utsläpp [med 150 %]. jag som älskar att resa, att vilja uforska för att kunna skapa goda förändringar, naivt talat vilja rädda världen. ändå har jag redan i år rest t/r till sydafrika, tanzania, ryssland och diverse andra kortare flygresor inom sveriges ramar. har redan förstört så mycket. face the facts. något jag gör och ändå kommer jag inte någonsin att vilja förändra denna livsstil av rörelse.

för övrigt tycks dagarna glida in i varandra nu men det gör mig ingenting. en kväll sitter jag fred och ulli med våra tekoppar och softar i raggsockor, en annan har jag dansat afrikanskt med malla. ikväll väntar en liten update med min sparrande vän och sedan hägrar en natts arbete.

utöver detta undrar jag vad vi alla ska bli av när vi blir stora.

hanna fyller förresten ytterligare ett år visare idag. vi har runnit fram genom otaliga äventyr tillsammans och hon är större än det med ord går att beskriva. snart ses vi älskade vilde.
grattis hermana hermosa.



min hanna.

nya kapitel.

åter igen läggs prylar ned i lådor. rökelsehållare funna i någon dold gränd långt, långt härifrån lindas nu in i svenska nyhetsblad som förlorat nyhetens behag. fotografier på vänner som numera bytt hårfärg och är berikade med ytterligare historia i blicken. stannar upp där i min gamla lägenhet. betraktar den varma nyansen på väggen. är för en stund verkligen hemma. är det just i lägenheten eller i alla saker som berättar en del om min historia, platser som besökts? fingrarna färgas av trycksvärta och jag uppfylls av så mycket. vill upphöra med packandet. ställa allt tillbaka i sin ordning, i min ordning. hänga upp lite tyger just där, slå ut en vägg och skapa mer plats för liv att flöda på. det första egna hem jag landat och tänkt rota mig i. samtidigt är det just det jag uppskattar och kräver, att dagar oväntat kränger ut och in på sig själva, att fantastiska möten skapar förändringar att vilja leva för. det mesta har sin tid och plats. förmodar att min tid där är upplevd och förbi. just nu bor jag i det röda kollektivet med min vackre dreadsyster men lämnade kvar allt jag äger i den där lyan med sina vinklar och vänliga andar. hyrde ut för en tid. upptäcker dock att jag gjort något nu som jag vagt känner igen. packade ihop lådor med kläder som jag trodde mig återvända till, bara för att nu upptäcka att jag hunnit växa ur dem, lämnat den tiden för en ny.













adjö hem och väkommen nyheter.

fredrik kommer att få leva ihop med en linda och åtskilliga buddha. just nu önskar jag mig en knäpp med fingrarna. att plötsligt öppna ögonen och upptäcka att den store kärleken lugnt betraktar mig, att vi målat en vägg och lyckas sammanföra och balansera upp våra färger med varandras. kuddar på golven, hans pågående pedro serie vilandes på ett vardagsrumsbord i indisk design. våra skivor tillsammans och allt bara sådär tillbakalutat på plats.

har suttit och talat med min livsbroder dessie över nätet.




vi sammanlänkade oss en gång med bergen som vittnen i vänskapens mening.
nu äger han svåra tankebanor, velande vilja och existentella ifrågasättningar. where to lay your hat my friend? beundrar på många vis hans förmåga att anpassa sig, att genom åren ha acklimatiserat sig där i nepal. engelsmannen i honom är inte längre den han föddes till. samtidigt är hans livsval inte märkligt. han lever utifrån känslan, ifrågasätter och äter med händerna. lever ut sin inre människa. nu har han bestämt sig att han kommer att stanna kvar. han har gjort upp med sig själv. inser att han faktiskt inte behöver återvända till europa för att möta och förverkliga sig själv. varför skulle han? för att placera sig i ledet? nej. hans person gör sig mest rättvisa där. bland himalayas toppar.
du kommer att bli lycklig nu broder.



jag har varit där, levt så. ett tag. men nu brottas jag med babylonsjukan. att inte formas, att designa leva livslinjer som inte är annorlunda, ustickande just because utan just för att de är de val som står närmast viljan, når mål på så vis. men visst undrar jag ibland. sittandes på fantastiska bergstoppar med böneflaggor fladdrandes i vinden så kändes krav på akademiska poäng och prylar i sin ägo väldigt långt borta. inte ens tillhörande samma värld. men nu?
plötsligt vill jag just detta. skapa hem. utbilda mig. leva här. vänder på fotografier ibland. vänder också bort. ifrån mig. drömmer och minns ibland men jag lever här och just nu.

kärleksduvan.

igår, idag och imorgon. att umgås med honom är som att dyka bland koraller. ständigt lyfta på nya stenar, överraskande nyanser och leenden. abstrakt målning men samtidigt så klar. tack för dig.

trviviala trevligheter.

det är inte min melodi någonstans denna köld som utan hämningar tar sig innanför varje lager av kläder. lagervis av kläder som jag önskar kunde begränsas till endast ett par sandaler, softa jeans och ett linne. under min vandring mellan simhallen och spårvagnen [begränsar helst utomhuststunder now days] fann solen min frusna hud och för ett ögonblick var sommaren alldels intill. när jag anlände till de rödas kollektiv [insåg att jag inte sovit här på ytterst lång tid] var jag tvungen att kasta allt jag hade för händer och hungrande efter äventyrsberättelser av värme följa min vän pernillas stora resa i asien. hon har kommit fram till vietnam och lever med slukande ögon, nyfikna händer och ödmjuka steg. har besökt platser där människor torterats så svårt att blodstänk fortfarande befläckar söndervittrande väggar. upplever vilda nätter i svart hav bland lysande vattenväsen. jag saknar dig syster.


jag och pernilla i nepal, våren 05.


talade med david ikväll. han kommer mest största sannolikhet att lämna göteborg för att förverkliga en av sina stora drömmar. att få leva enkelt, arbeta hårt, somna utslagen med råmande läten i natten. han har fått plats på en bondgård som lärling och jag kan inte annat än att önska honom lycka till men of course, du lämnar mig att sakna dig.





dave.


snart vankas nattjobb. sedan den oövervinnliga livsnjutaren som utan sömn har frukost med david och kanske en glimt av kärleken som sedan ger sig av till malmö för att smälta folk med sina klockrena ord. kvällen kommer att vigas åt julmys [det är faktiskt okej i november] i form av lussekattsbak, glögg och härligheter med malla och elin.
vänskapsfröjd.