vidunderligt med verklighetsdun.

så har jag lyckats bemästra mig själv genom at skriva min livs första tenta i juridik. hade inte sett mig själv här för några år sedan då det jag allra mest drömde om var att så snabbt som möjligt finna bananskalet som skulle ta mig härifrån – till storheter och vidunderliga frizoner av all möjlig frihet med tillhörande kunskapsfloder. denna pågående resa har tagit mig så långt ned i landet som känns möjligt men inte mindre är jag faktiskt fortfarande kvar. har tagit mig igenom en bra bok de lediga dagar som följde efter tentan. en roman långt ifrån all kurslitteratur som också bearbetar ett ämne som även det står mig mil ifrån. läste belinda olssons gravidchock. klär i ord all orättvisa som kan följa av att vara en gravid kvinna på en hög nivå i karriären. inte bara på arbetet där hon hennes integritet tycks förintas och hennes fysiska sfär tycka förvandlad till allmän ägedom. arbetskolleger tar henne utan vidare på den växande magen medan hon förtvivlat vill skrika dem i örat att det fanimej handlar om sexuella trakasserier. folk anser sig äga rätt att tycka och tänka åt att alla håll angående dieter och fostran och vidare i all oändlighet. hemma vill hennes kärlek i sin tur hennes och barnets allra bästa. något som resulterar i att han försöker kontrollera allt hon gör för att inte hans barn skall komma till skada när hon bara vill få leva sitt liv och inte bara vara en fruktens behållare. dessutom är hon mer än villrådig över vad ett barn i kroppen innebär och i boken myntas ord som ”fittbralla ” något jag och mina vänner brukar kalla för ”kamelfot”. hon myntar vidare uttryck som ”analkontinens”, ”spräcktfittabajstrauma” och så vidare. jag log mig igenom boken i glädje och förfäran och lovar mina vänner en trygg hand att sätta naglarna i den dagen det kanske händer någon av de nära.

jag har snart på egen hand bidragit till att en skog skövlats med tanke på alla snytnäsdukar som går åt att hindra snuveriet från att dränka marken där jag träder fram. har haft enormt mycket cement i huvudet och frustration under huden. detta blandat med en hård knviskarp oro som starkt liknar hypokondri. dock inte för mig men för de som berör. det börjar lägga sig som som ett nät av verklighet i mitt förstånd. hon dör snart och det finns inte ett uns av mening att söka sig till hoppet för det finns inte. diagnos ALS med snabbt insjuknande. min mors syster. min hurtfriska moster med en framtid som plöstligt bara försvinner, förtvinar, rinner ned och fräter sönder all karmatro.

everything is possible. det är alldeles för sant.

en uppmuntrande tankekedja har slagit fäste. någonting gror i jorden nu. ett frö som aldrig riktigt dog. litet men friskt och grönt. det har börjat lite trevande med ord genom telefonen och jag kunde inte definiera mig själv bättre :

• typiskt dig att söka dig till kärnan av bönan linda.

vi rostar snart nytt kaffe och dricker ihop. sengångaren och rödräven.

allt är möjligt.

livsyrsel.

bland kommer de. insikterna. sanningar. känslan över det meningslösa över att bygga upp så mycket glädje kring materia. minns mannen som bodde i ett litet hus i kasar devi, norra indien. utsikten vilade över himalaya. Inredningen var mycket enkel men rik på detaljer från barfota vandringar. hans sovplats följde solen och årstiderna. Ibland frös en vägg till, frost lade sig längs väggplankorna. då bytte han sida, kunde välja att vakna i solläge istället. han reste inte längre mycket utan hade landat. Inte förlorat sina vingar utan medvetet lagt dem åt sidan. kanske i en av alla de korgar han flätat av funnet material, smulat ned i de färger han utvunnit av stenar. denne man levde för sin dag och det kreativa. gjorde smycken. sålde litegrann. fick ihop till det nödvändiga. behövde inte söka lika rastlöst efter lyckan som jag gör nu. han hade gjort ett val han tycktes säker på. hos mig finns bara fantasin. möjligheterna är inte osynliga. men det jag gör nu känns inte utan gestaltar ett verktyg. men kan jag leva så, utan att vara verkligt berörd?

• kommer vi någonsin få råd till frihet? undrar hon.

att vilja nå, men inte heller behöva välja antingen eller. det handlar inte om att få råd att leva för en stund bland bergen, utan för att få råd att kunna skapa sitt liv utan att behöva leva i perioder, inte om att sälja sig själv för hårt arbete för några månader av lycka på andra sidan jorden.
det handlar om fria val men de fria valen är i sig mer konstruerade än mycket annat.

ibland kommer den– upplevelsen av stark hemlängtan.
det handlar om att vilja komma hem.

till den plats där stegen är mjuka, sinnet följsamt och blicken klar. hemlängtan till den valda platsen där sjalarna och böneflaggorna blåser i vinden. någon håller ett radband mellan fingrarna.
där virar jag in mig i filten, skapad av tibetanska händer.

" destinationen ar nadd. girlsen har tagit sig over berg och malariahelveten och vann efter provningar en djungel.
med bil i 45 graders varme reste vi for att na gransen till nepal. trasig i varenda kroppsdel anlande vi till gransen och losgjorde oss fran tunga vaskor och helt drankta klader. hastigt flatade vi ihop oss med nagra medresenarer och tillsammans blev vi en hogst besynnerligt skara som at middag. intressant med perspektiv, hade velat se oss med nagon annans ogon. dar vi satt, jag och pirjus tillsammans med tva japaner, en korean och en munk. same, same anda. hundarna borjar slass. varmen ar nara, som klister under skosulan. vi behover vatten slanger oss i sjon. en stund senare, nagra minuter eller timmar oppnar sig skyn och niagara skoljer over gatorna. de gamla kvinnorna med barkorgar pa huvudet skyndar hastigt, vi sjalva ler och nynnar melodier. en dag, manga intryck. en annan vardag an manga lever i, men lika verklig, av grasrotter och stenar. - linda. 1/6/05 nepal"

byteshandel mellan dagar och praktiker.

den ena dagen byts ut, glider in i en annan. tillbaka i den platta närmiljö som nu är min grund. hemma är att vara intill kärleken som har förmågan att skaka ur bekymmer ur mitt hår. fyller dagarna med konventioner rörande flyktingrätt och med att skriva bytesannonser och vara på visningar. inte hinner vi packa uppp alla våra lådor innan vi inser att vårt bo är för litet och vi måste finna annat för att kunna landa. var på en visning av drömlägenheten igår. vi blev nog båda hopplöst förälskade i den äldre, charmiga stillen, de luftiga utrymmen, balkongen ut mot den lummige innergården i sälskap av granar. allt vara fantastiskt, färgerna sådana jag själv skulle valt. tyvärr, inte ett enda grönområde i närheten och vad säger en hund om det?

to be home.

märkligt ibland hur det kan vara. att den plats jag så många gånger flyr ifrån också kan vara just den plats jag som allra mest behöver ibland. när planet dök ned mot marken, svävandes över enorma områden med granskog täckt av snö, ned på en landningsbana med vita drivor så kändes glädjen nästan överväldigande. to be home. för ett ögonblick. en definition av kontraster, oändligt varierande uppfattning. min mor fyller femtio år och vi firar henne med närvaro och socker.
lever nära varje stund av möten och granskar varje linje i hennes ansikte, i deras alla ansikten. rötterna skakas och påminner mig om vart allt en gång började. liknelsen är stark med att klättra upp i moderjords massiva berg. med bara fötter mot jorden är vi alla förenade. jag har det altså väldigt fint här men är som vanligtvis delad och vill ha mer än mest. de mina i form av den stora kärleken och den håriga succéhunden befinner sig 1470 km ifrån mina rötters berg. i malmö. staden där den symboliska hatten vilar. wherever I lay my hat is home. det får ta sin tid att landa. än känns de slingrande visionerna grunda och osäkra men jag vet med erfarenhet att ensamhet i nya marker föder livet på ett nästan omärkt vis. en dag lever vi plötsligt bara där, närvarande, kännande och med säkra steg. hemlängtan får komma och gå som genom en meditation. inga tankar är skrämmande eller felaktiga. de finns där men de passerar också vidare, lämnar sinnet öppet och rent för annat att ta plats. inte nya färger men andra nyanser bland de tidigare ditmålade. att vara i luleå med hanna har gett mig klarhet och styrka. har fått möjlighet att spegla mig och förstå varför jag är och hur det mesta har blivit såhär. med denna klädsel av eld vill jag kunna återvända hem där växterna redan slagit ut. vill bevara insikt över att is kan skapa den allra största värme och att vi ur vår värme lever ut visioner som kan ta oss precis hur långt som helst. konstraster är det som gör mig rik.