om jorden vill.

kanske kanske kanske kanske kanske.

ekvationstrubbel.

all tid i världen och äntligen får jag luta mig tillbaka i närheten, närvaron. andas in. finna orden, minnet, känslan, hoppet och skrattet. somliga talar bara om för dig vad som genomförbart och sedan finns det ett fåtal som är din egen sokrates. förlöser din egen förmåga och plötsligt stirrar du inte längre enbart på de nedskrivna noterna utan skapar gränslöst med kreativa förslag och du inte bara nynnar, utan är låten. jag lärde mig leva utan detta verktyg. [utan dig]. det är klart att tiden lämnar märken och nya skivor spelas. det betyder dock inte att jag stängde av.
each has his own ticket in his hand.
jag trodde att jag förlorat bärnstenen runt halsen men häromdagen upptäckte jag den, nära bröstet. det var i gräset, nära jorden. vi var enheten igen och tiden har inte förändrat, bara konkretiserat lite mer. en del relationer är bortom definitioner. jag behöver en metafor för detta. du blir vaksam och inser att du vill rama in, namnge, återskapa och utveckla. jag vill fortsätta tala vårt språk, inte placera eller förgöra.

jag undrar om det finns en mening?
länge sedan jag varit så nära mig själv som nu, inte heller har jag kanske någonsin varit så ekande, en stark känsla över att vara in i tiden övergiven. det är ett stort erkännande och jag krymper då jag inser att du aldrig har varit så nära, men heller aldrig så långt ifrån, som nu. samtalar med henne. vi vägleder varandra i obegripligheter men vi vet aldrig riktigt säkert. möjligen är det så, att vissa människor, de allra största relationer har ett situationsbundet mission, andra har en längre uppgift, någonting att lära ut under en tid. jag stretar starkt emot tanken på att vissa relationer, att vi två inte fungerar längre och menar att jag skall hålla i mina fåglar, koraller och bergskristaller så att knogarna vitnar. ni är så få, jag kommer antagligen att förglömma om ni bleknar vem och varför allting en gång kändes och varför jag var grön, orange och brun ibland.
jag tror att vi behöver varandra, ibland inte mer än i vetskapen men jag hoppas att vi aldrig blir riktigt färdiga.

att älska är stort. det är också förödande. det är det vackraste jag vet och just därför skiljs människor åt.

nej jag kan inte längre begripa det orättvisa när glädjen måste skjutas och våra händer amputeras våra talande tungor kapas. se inte, känn inte. ring inte hör inte. jag tänker inte sluta hoppas att bärnstenen som åter fallit, faktiskt kommer att återfinnas. jag vill inte att det bara är det sorgliga som ständigt står på repeat i slutet.

make it on your own if you think you can
If you see somewhere to go I understand men välj inte fel riktning nu.

tiden i världen är sluten och jag saknar dig mer än du anar,
bortom dina definitoners gränser där jag vill vara din spegelvän.

släpp mig, systemet river sönder mina kläder.

jag vill vara i blickfånget, någons glada röda räv. vill vara fotograferad av malla för att hon ser. jag vill också se. andra ting bortom den akademiska världens snäva ramar. jag vill inte läsa om naturrelativismen eller om li´s asian values. jag menar, det är helt okej att göra det men egentligen vill jag inte. jag längtar ut och bort från skorna. jag längtar till fria dagar och en frigörelse från vardagsskavanker och onödigt tråkiga diskussioner om odiskat porslin. jag vill klä mig i lätta tyger och vara ett nytvättat lakan som har slitit sig från linan, silkesmjukt mellan fingrarna, behagligt att borra ned näsan i och älskvärd att vira omkring sig.

your bright is my teacher.

fröken duktig och snedsteget. bilden kommer från nanna och får idag symbolisera mitt förakt mot krav från alla inre och yttre rum.

oh no let it rise again. en förbannad kamp är vardagstragglande ibland. särskilt full av skavanker blir tillvaron då starka visioner inte når konkreta mål utan faller faller faller ned mellan spjällror byggda av förhoppningar. ned i en avgrund av misslyckande går färden och fräter med thinner upp stora ytor av självförakt. ont ont. vad är verkligt och vad lämnas kvar åt fantasilösa obligations? vad är målet med självförverkligandet? medströms stärker inga biseps. vill tro att mina nya svidande ytor ska inspierar till livsbejakande val och att sinnet ska leva än mer öppnare, ödmjukare och starkare. ett snedsteg skapar inte inre krigsföring utan stärker uppmärksamhet och beskydd. nya tag.

yogan hjälper mig framåt, desto djupare in i lederna ännu mer energi fokuserar till det goda. ibland är sannerligen yogan det allra mest livsnära resultatet av historien.

tillsammans med er som aldrig låter mig ge upp så tar vi oss gemensamt i mål.

om, broder.

en obeskrivlig suck som bär lättnadens namn på sina läppars närvaro i mina ögon, rakt in i mitt hjärta. där. har fått lära mig att konkretisera tanken om saknad som något livsberikande. under lång tid har några av mina spegelbilder levt för långt ifrån mig. ibland finns de bara där, som en sorts påtaglig existens, en upplevelse av mening som inte behöver omtalas eller berättas om. självständiga, fritänkare som upplever sina egna valda steg någonannanstans. far away from me men ändå, in less then a second, plötsligt är vi nära igen och länkar samman och färglägger varandra. detta är en ständig process, ett sätt att leva på. började dagen med en hälsning, ett befriande meddelande från min gode buddistvän, äventyrare, galne, mjuka och ytterst välmenande vän dessie. om jag någonsin skulle hamna i en situation av största nöd och behöva be om en enormt generös tjänst så tvekar jag inte om att just dessie skulle vara där, på ett nästan overkligt sätt skulle han på något vis förstå situationens allvar, ta sig över berg och hav och lägga en helande hand över min svettiga panna. vår relation är syskonlik och min glädje över att han nu är fri och i indien är gränslös. ödets ironier har sannerligen svept över honom, lett honom till sin kärlek, över landsgränser, till platsen där även vi druckit otaliga koppar chai, ridit trettio mil på kamel ihop. platser där historiens avtryck aldrig tycks försvinna utan ständigt reproduceras. någonstans minns en vägg, en vrå. iallfall så minns vi dem. strävt smutsigt och ytterst verkligt. namaste broder,
jag beundrar att du lever som du talar.
på tal om djupgående meningar så försöker jag ge bikramyogan en chans. rättelse, mig själv en ärlig chans att utifrån stundens förutsättning ge mig själv den största utmaning, både psykiskt och mentalt. upplevde något häpnadsväckande de senate två gångerna. genom den fyrtiogradiga värmen kom plötsligt en sval bris över mina armar och ansikte. från intet, givetvis. energier, snarare. av att finna rätt.

idag har jag och mitt övriga minikollektiv funnit vägen till malmös skogar. vi åkte ut till torups slott, strax utanför malmö. vandrade i några timmar i skogen och min fantasi skenade mer än vanligt. menar definitivt att vårt förnuft alldeles för ofta begränsar oss att se vad som verkligen finns där. skogen gav oss även solen och en väldigt glad hund.


talade med malla ikväll. en av de speglar som inte bor tusentals berg ifrån men inte mindre än några timmars resa. vill så gärna förenas och färglägga men är förbannad och förundrad över vad företag som connex och sj menar när de talar om den goda kollektivtrafiken. för miljöns skull. för vad? för att den lilla människa likaväl ska boka korta, onödiga flygresor för att tågpriserna ständigt höjs? om jag reser till malla så kostar det inte mindre än 450 riksdaler med retur till malmö och vad är detta för ett sätt att främja kollektivtänkandet?

att det ska vara så förbannat svårt.

nu har vi gjort det igen. i offentlighetens rum har vi försökt skapa engagemang bland folket på gatorna och jag vill påstå att vi lyckades. i den mån vi hade möjlighet, så pass långt våra plakat, banderoller och intensiva uppsyn räckte. på våra plakat fanns bilder från verkligheten, så sjuka och fulla av lidande att det i sig är tortyr att betrakta dem. frågan är om det går att förstå hur illa det är att vara offer för en sådan handling, att vara ett djur vars analöppning eller vagina är sprängd av en mentalt störd människas snopp och kanske också söndertrasad med hjälp av en gigantisk dildo. rätt inkörd och förbannat felplacerad. en del människor stannade till och betraktade våra bilder och skrev på proteslistor. det fanns även de som bara passerade med en välmenande grimas som tycktes säga "visst är det hemskt men nu har jag inte tid, ska hem och laga soppa och tänka på annat". en del har möjligheten att gå hem och göra annat. men. alldeles för många är de som är fast i våldet på en människa vars stora intresse är att tortera denna varelse de har i sin ägo. gandhi var givetvis med på manifestationen och jag hoppas att hon kunde fungera som en verklighetsnära länk mellan det goda och det onda. dagens manifestation handlade om det som pågår i dagarna. riksdagen är i full gång med att besluta i diverse djurrättsfrågor där sex med djur, tidelag, inte står med. med andra ord vill inte Sveriges representanter lagföra om att det ska vara förbjudet. hur kan de låta ett sådant viktigt [och för mig självklart] politiskt beslut gå i denna riktning?

jag är frustrerad och förbannad. gapar inte av förvåning, i det här samhället sker fruktansvärda saker obehagligt ofta. jag kan inte förstå hur en del människor fungerar. vad får man ut av att sätta på ett djur som skriker av rädsla och smärta? ett djur var mentala psykte är så nedbrutet att den vänder rumpan mot den som varje gång gör djuret ohyggligt illa, detta gör djuret för att det är det enda sättet att visa sig medgörlig, undkomma annan smärta. man hör om hästar som blir knivskurna i vaginan, så illa skadade/chockade att de måste avlivas. hur sjukt är det inte att tidelag är lagligt i Sveirge. ja, du får ha sex med dina och andras djur, det är lagligt. du får dock inte åsamka dem något lidande, då rubriceras det som djurmisshandel. men vem fan är att döma om ett djur lider eller inte av ett sexuellt övergrepp. det kan aldrig bli på djurets villkor, hur kan det inte rubriceras som övergrepp/djurmisshandel?

tidelag avkriminaliserades i Sverige 1944. tidigare fanns det en paragraf i strafflagen som förbjöd sådana handlingar. mellan åren 1880 till 1944 dömdes 751 personer för att ha begått sexuella handlingar med djur. det fanns dock inga djurskyddsskäl bakom det tidigare förbudet mot tidelag, utan tidelag sågs som en pervers form av sexualitet som ex homosexualitet. det var i samband med förändrade sexualitetslagar som det kom att bli lagligt att ha utvöva tidelag.

svenskar vallfärdar idag till danmark där det har inrättats djurbordeller. ägare som tillhandahåller djur för sex säger i en intervju med expressen "djuren är mycket erfarna och vill själva ha könsumgänge med människor." hästen Max har än så länge tagit emot 26 personer som velat trycka in sin snopp i honom. läs hela intervjun här!

skriv på protestlistan som skickas till politikerna här!

det är nödvändigt att agera. med frusna fingrar och tår vandrade vi hemåt sedan. den lilla fina familjen. fikade med simon och nadia, christoffer och kärleken idag. ingen avskedsfika men den känslan fanns i luften. au revoir simon. han har blivit en del av min nyfunna vänskapskrets här men har nu hoppat av och beslutat sig för att flytta, upp till riksgränsen. imorgon. det gäller att inte sakna utan uppskatta det som var bra. andra bra tecken är helt klart på väg ifrån andra håll. den förlorade bärnstenen har börjat verka igen och ingen kunde nog vara lyckligare för det än jag.

gandhi har förresten visat oss vad hon gillar, nämligen agility. snart är hon lika duktig som hunden på bilden.
so long, fred.

tiden lär mig inte riktigt någonting.

har tagit mig fram på så olika sätt. önskat sammanslutningar och gör det ibland fortfarande.

plötsligt förintas tiden och i tanken är min tröja starkt grön, mina händer vidrör tanklöst ett väl använt anteckningsblock och på bordet framför mig står en kopp macciato. platsen är prishtina, kosovos huvudstad där jag för närvarande är bosatt sedan en tid och mitt anteckningsblock fyller jag med iakttagelser, idéer om teaterliv och demokratiarbete, albanska ord och nya kontakters uppgifter. underligt välkända känslor, förnimmelser om en historia som jag älskar att bevara men glömmer att tänka tillbaka till. om jag inte gör, hur ska då bekräftelse för vilka de egna drömmarna är och vad de utgår från kunna finna styrka om jag inte ens för egen del tillåter mig att se?

finner oväntat ett minne, en snurrgunga av gamla tankar återvänder och därmed också möten med mig själv och gamla, nedskrivna rader. de är skrivna för nästan exakt tre år sedan då jag precis återvänt till sverige.

”talade just med jeton.
- "you have a lot of reasons to come back," säger han. visst har han rätt.
sitter nu & lyssnar på balkansk musik & minns varenda linje på mitt rums spruckna väggar i pristina, minns doften av nybakat bröd när jag promenerade till jobbet & jag minns hur mörkt & skön parken var när det regnade. minns, allt. förbereder min presentation inför fredagens internationella seminarium i stockholm. fyller varje ven med känslor & jag vill. så mycket. här på bilden är mina män, mina sparringskamrater. vänskapens öppna händer med arben & jonas. i kosovo ligger vår historia & samlar damm på gatan någonstans.”

samlar damm. går meningar förlorade då? kosovo avslutades som en bok. sista kapitlet blev färdigt och annat tog vid.

jag saknade under tiden i kosovo en vän, min sengångare. han bodde då i australien och funderade på att söka medborgarskap. vi hade sådana drömmar om att jag skulle resa dit då. från kosovo till sverige och vidare. byta verklighet som underkläder för att fortsätta färga dagarna.

"då får du komma hit & bo hos mig sedan så gör vi
något underbart av vårat liv, dinglar med benen tillsammans. " dessa rader skrev han till mig. för tre år sedan. ödets ironier har redan vridat omkull de drömmarna och förvridit vår relation till oigenkännlighet. bara för att ytterligare befästa det tragikomiska med hela situationen så är varken han eller jag flygande liv nu. däremot bor vi i samma stad, 150 mil ifrån vår hemstad. vi har funnit samma plattform men har helt förlorat det gemensamma språket. vår vänskap har gått vilse och det är bara tragisk. han var min bärnsten men jag har förlorat tråden som håller den kvar i sitt fäste.

drömmar, drömmar ä r a d e drömmar.
vad vore vi utan dem? en del, räcker som näring åt de mer relevanta. men, alla skapar de liv under huden.
volcanoes don't melt me down. eld, inspirerar. känner mig omkullkallstad, nedslagen, rödriven. ibland tycker jag mig själv vara mindre klok nu än tidigare. jag hade definitivt snabbare skor som tog mig längre.

går ned, tillbaka. reflektioner med distans. perspektiv. sedan framåt igen. nyheter, upp igen. livet förändras. har aldrig varit mer vilsen men heller inte så säker. inte som nu men ändå vet jag ibland inte hur jag ska ta mig framåt eller hur jag varit så blind ibland och låtit fler och fel minnen damma igen.

"If I was the sun way up there
I´d go with love most everywhere
I´ll be the moon when the sun goes down
just to let you know that I´m still around."