flinka spankuleranden.

sitter och skriver om en författare vid namn okin, om hennes generaliserande syn på vad ett förtryck innebär och hennes statiska syn på liberalismen. på tal om generaliserande och fokus på kvinnor och mäns [skilda?] utåtagerande så lyfter jag blicken i den stora läsesalen. följer med kattögon de tre män som likt gestapospårvagnskontrollanter spatserar omkring i tystaden. de bär alla långa mörka rockar, dessa män ser ut att kunna representera bilden av den hierarkiske fadern av god härstamning och klass. de går runt omkring, tittar ned på oss studenter som sliter våra hår, kliver runt med stora bestämda steg med händerna bakom ryggen, som fina herrar bör. saknas bara att de bär hatt och promenadkäpp. de stressar mig. et, tu, tre så lämnar de salen. andas ut.

postkolonial konst.

två verk av Jamini Roy, en indisk konstnär. ovan Saint Ann and the Blessed Virgin.
Nedan, den vita kvinnan som får omvårdnad av sina [med] systrar.

mossbefrielsen.

ni har nu en låda med katt att hämta. säger veterinären. en låda. en kall, trång, främmande plats för en stor, varm och älskvärd kattvän att befinna sig i. jag vågar inte tänka på dig. varje dag, varje kväll ser jag dig i ögonvrån och minnet konstruerar om ögonblicket då jag lade mina läppar mot din vita hals och viskade allt det där du sedan tog med dig. jag anar att sorg kan förinta mig och därför undviker jag att tänka på att du inte möter min blick igen. i en urna. i vår sker jordsättningen. till dess ska den stå i stugan, i skogen. där hoppas jag att din själ kommer hem.

förtydligande.

min vän malla har ifrågasatt mig angående texten nedan, om att jag möjligen väl blint upplever det som att det är hos kvinnan ansvar av föräldraskap vilar, att en önskan om barn inte bara finns hos hos kvinnor utan även hos män. att delat ansvar, oavsett kön vore det ultimata. givetvis håller jag med om det. jag hade kunnat skriva om texten med mer utförliga resonemang, lyfta fram varför jag valt att fokusera just på kvinnans fall i och med barnafödande. det finns givetvis fler aspekter och som jag nämnt, så har min text baserat sig ur många vinklar ifrån syd. där exempelvis den indiska kvinnan i del flesta fall får sitt människovärde genom moderskap, kvinnor i många delar av världen inte har rätt till sin egen kropp utan blir gravid oavsett eget aktivt val eller inte. könstypiska idealet i stora delar av världen, [även egna upplevda påhopp av normerande liv] oavsett var, där kvinnan, som även under stora delar av 1990-talet i sverige placerats i hemmet med uppgift att föda barn. självklart har vi kommit längre än så idag. jag tror att mina egna föräldrar valde att skaffa barn av ren längtan, liksom så många andra. detta är fint och något som förtjänar all respekt. att uppfyllda drömmar står överst på min lista över viktiga livsuppgifter. att skaffa barn, låta två bli tre är magi och rent trolleri. både män och kvinnor får idag i sverige möjlighet att göra ett val, där båda får påverka sin situation, användning av preventivmedel och säkerligen ofta har en avslappnad och lekfull syn på den sexuella biten. som malla menar, att nyblivna föräldrar får se till att dela jämlikt mellan varandra i ansvar. tyvärr vill jag påstå att jag än så länge, inte tror att det är så enkelt som man kan tro. de stereotypiska könsrollerna kliver fram, i det mest jämlika förhållandet och delar upp föräldraroller i moderskap/faderskap och tillhörhörande "könstypiska" uppgifter. visst hoppas även jag att det finns de som lyckas lösa gåtan, som ser till att båda vuxna parter Ser vad som bör göras i alla situationer, med hemmets skötsel och ute med barnet. att inte kvinnan blir den som ber mannen om att hjälpa till, tänka större. att det sker, könsneutralt och rättvist. detta handlar om allt ifrån det praktiska till det rent psykologiska. det är klart att det kan fungera. jag vill att mina vänner ska skaffa barn om de önskar och jag kommer att vara där, hjälpa till, klä i färger som passar alla. jag längtar dessutom. men jag skrev texten nedan för att jag ändå inte kan sluta se de orättvisa fördelningar som uppstår i många relationer när barn kommer till världen. dessutom anser jag fortfarande väldigt starkt att folk utan barn ifrågasätts som avvikande, oförstående. det är inte riktigt okej att leva utan. utifrån egna erfarenheter ifrågasätts jag relativt ofta, om när det ska ske. inte om. du har ju en vacker kärlek och ni är så fina tillsammans, du ska se att det sker, det finns inga perfekta tider i ens liv för sådant ändå. det kommer innan du anar det. inom hur många år ska ni skaffa barn? du ska se att det blir bra, förlossning är inte så farligt, är du verkligen med rätt människa om du inte... och så vidare går meningarna och jag klipper de itu och fräter sönder med thinner. om de ska handla om egna, aktiva val så kväv mig inte med era normerande visioner om ett gott liv. jag plockar isådana fall upp dem själv. min kärlek är större och renare än allt annat jag vet, den bästa av vänner. det handlar om dig och mig, inte andras önskemål om vad en familj ska vara. vackrast i världen.


nu börjar tentaperioden. jag flyttar in på ett bibliotek, en och annan kaffe ibland. sinnet fylls av frågor om postkolonialism, kultur och genus.

jungfru maria möter djävlar anamma.

älskar möten. av spontan karaktär. ögonblick då du ser den där människan som är just den du omedvetet just behövde få ett givande samtal med och när det kommande samtalen av spirituella våglängder blir precis det du hade beskrivit att du önskade, om du varit tillräckligt medveten om dig själv och din hela persons röst. detta hände mig idag och under den tid vi satt på en bänk hann andra människor passera oss och på något sätt var alla jag tog i hand så karaktäristiska så att jag inte kunde se annat hos dem än just skönheten. hos liv. som tror. och kanske vet att det finns fler koder, andra koder att knäcka än de normativa, de samhälleliga stereotypiska. människor i färg. jag och min relativt nyfunna och även nyvunna vän disskuterade den stora livsmeningen med att veta om sin uppgift, eller att själv helt sonika uppfinna den. han skulle på ett möte senare under kvällen. ett grönt möte, ett vi-vill-bort-från-trafiken-möte. vi flyttar till skogen och gör som en del gröna vågen aktivister gjorde redan på 70-talet. vi skapar en egen sfär av balans mellan stad och landsbygd istället för att kvävas av dessa hårda gator. ett sådant möte. där kan han bo för ett tag, under de mindre evigheter han vill spendera i detta land och sy kläder, de perioder han inte reser för att finna inspiration och fylla på med syre under vingarna. allla behöver vi nog en plats att landa på. en vetskap om, att vi har ett val.

för dagen, då jag ständigt är full av idéer av all tänkar utformning, är jag helt färgad av en tanke, en uppgift av aktörskap. anledning till detta är den grund som samhället vilar på idag. den patriarkala samhällsordningen med de socialt konstruerade könsrollerna. för att hårddra detta utan att egentligen behöva överdriva så är kvinnor i huvudsak i hela världen starkt förknippad med moderskap. det är med moderskapet som hon ställer upp för sin nation, som hon bidrar med arbetskraft till samhället genom att föda fram nya individer. hon blir i vissa fall just endast under sitt liv given [observera, inte tagen] uppgiften att vara moder. med en punkt därefter. denna moder placeras i många samhällen fortfarande inom hemmets väggar där hennes naturliga plats anses vara. där hon kanske villl vara, för att hon är lurad att tro att hon inte kan välja annat. där mannen också i större utsträckning kan kontrollera och bestämma över hennes kropp och sexualitet, om preventivmedel ska användas, när han är sugen på att stöta runt litegrann. den goda kvinnan med god moral accepterar detta och känner sig inte nödvändigtvis förtryckt, för det behöver hon egentligen inte vara då förtryckt är ett hårt ord som kan äga många nyanser utifrån den som definierar. jag tycker dock att det är synd och rent miserabelt att hon ofta inte ges möjlighet att se att andra alternativ till liv kan finnas. vi skulle kunna fortsätta med att definiera vad god moral är, en god kvinna. genom att definiera skapas motsatser. omoralisk, dålig. hon som vill vara fri, som vill vara sin egen att bestämma över kropp och själ? i mitt resonemang utgår jag ifrån länder. främst i syd. men jag finner oss själva i väst inte stå långt ifrån, vi är däremot betydligt smidigare i vårt sätt att dölja ett starkt förtryck, särskiljning mellan kön som definierar och värderar. j ä m l i k h e t. människovärde. utsuddade gränser. vi döljer, altså finns det fortfarande kvar. någonting som förenar oss i stort sett alla jordens länder är att barnlösa hamnar utanför normen.ibland är barnlös kvinna ingenting värd, får inte vara med.
är du i sverige kvinna och homosexuell riskerar du att bli stigmatiserad som en sämre sorts kvinna, kvinno-man, icke-kvinna. efter ett långt och envist arbete har kvinnor nu rätt att provrörsbefruktas eller att göra närståendeadoptioner. ökningen av mamma-mamma-barn familjer har ökat betydligt idag. detta är jag tacksam över då det för mig känns naturligt att människor oavsett kön och sexuell läggning ska ha lika rätt att adoptera, provrörsbefruktas. det jag vill ta upp som ett problem är att det nästan förväntas att lesbiska kvinnor ska vilja ha barn nu när möjligheten finns. om inte, så är de inte bara homosexulla utan också fullständigt onormala. kvinnor är mödrafigurer. förväntas använda sina biologiska egenskaper som omhändertagande, uppoffrande, vårdande egenskaper i alla positioner, överallt. på arbetsplatser blir tydligen klimatet annorlunda om kvinnor får sprida lite moderkänslor, lite varm mjuk uppmuntrande anda. inom politiken förväntas kvinnor ta ansvar för typiska "kvinnofrågor". som om alla kvinnor idag är "typiska kvinnoideal", mödrar, feminister? knappast. mödraskap är alltid centralt. antingen så skaffar du barn och kommer, oavsett en god intuition få prioritera bort din självständighet och frihet som kvinna för att det samhället vi här lever i är utformad med det huvudsakliga föräldraansvaret hos kvinnan. hon har dessutom sällan råd att låta mannen stanna hemma med barnet istället då kvinnor ofta tjänar sämre än män vilket, i en situation med småbarn leder till att tanken om det jämlika förhållandet går i kras. skaffar du inte barn för att du frivilligt och utan problem väljer bort att bli moder så ifrågasätts du högljutt. människor förväntas vilja ha barn. annars är du konstig, utanför normen, eventuellt omogen eller inte kär i din partner.

för egen del så är jag vansinnigt kär i min partner, jag är relativt vuxen och har ett klart medvetande, fortfarande med mycket att lära och med intuitioner om att andra ska se konstruktioner som skapar människans "naturliga" beteenden. idag. där jag satt på bänken med min vän så hade jag kunnat skriva under med min namnteckning på att jag vill vägra att någonsin skaffa barn av rent politiska skäl, likväl som att en del får välja att vara politisk flata. jag vill vara fri att göra andra val än de som mitt kön, min, som i dett fall råka vara en mutta bereder plats åt mig. vill kanske inte alls vara moder utan göra alla de där andra valen med tillhörande möjligheter som så många män ständigt får lov till. varför inte jag? behöva kombinera? likaväl och likabra att välja bort, välja mer av det andra på kakfatet. rent hypotetiskt. jag äger ett val, som är mitt eget.

i argentina finns två typiska könsideologier. "machism" och "marianism". båda är förfärliga och skapar orättvisa förväntingar på både man och kvinna. mannen som aggresiv, intolerant, överlägsen med sexuell agressivitet. kvinnan framställs som ond eller god. samhällets förebild av kvinnor är jungfrumaria. hon som blir gravid utan att haft sex, som föder jesus fortfarande oskuld och ren. någonting att eftersträva? lycka till kvinns.

medelvägens svåra våg.

väcktes ur en dröm där jag stod under en enorm grön våg, likt en vägg tornade den upp sig och jag kunde se allt liv inuti dess transparenta vägg och där jag stod mitt i vattnet men samtidigt ovanpå kunde jag inte tänka på annat än att min kamera riskerade att bli våt. väcktes hastigt och på sitt sätt blev indragen i en högst osann verklighet av telefonen. bara numret såg inte begripligt ut och efter några försök till klarhet svarade jag och möttes av hannas röst ifrån indien. det var tidigt i gryningen, här. men full dag, där. "in less than a second sister", längre tid ifrån varandra är vi aldrig. ihopkrupen i en filt ifrån dharamasala är det lika bra att börja dagen medan jag får följa soluppgången ifrån min fönsterplats. om några veckor får jag vakna på en av de högst rankade av mig, favoritplatser på jorden nämligen i palolem.


längtar. enormt. min största och antagligen mest sanna förnimmelse är att jag kommer att få vara både lycklig vid ankomst och djupt försvagad i min tro på framtidens akademiska värld vid avresan tillbaka. då. hem och nästa anhalt malmö. sitter denna morgon och läser om fall ifrån bland annat latimamerika. här skriver författaren okin om hur våldtagna kvinnor blir "befriade" genom att våldtäktsmannen i "tursamma" fall efter dådet gifter sig med henne. detta, friar honom ifrån brott samt rentvår familjen ifrån skam. våldtäkt ses i många länder inte som ett våldsamt angrepp på flickan/kvinnan utan snarare en grov förolämpning mot främst familjen. I peru ändrades en lag 1991 som innebär att efter en gängvåldtäkt kan nu alla gärningsmän gå fria om bara en av dem erbjuder sig att gifta sig med henne. fallen är många där kvinnor genom en social maktordning placeras i underläge och så länge detta är ett välkänt fakum, en kvarstående problematik så behöver jag nog inte må så dåligt över att lämna indien. åtminstone hoppas jag att vetskapen över att jag har en uppgift att fullfölja kommer att kännas tillräckligt värdefullt.

angående hundar [ständigt pågående tankekedja] så blir cassie kvar i rumänien då hon är för skygg för människor och framförallt behöver leva i ett hem där andra hundar redan bor. en vän har ifrågasatt varför vi vill adoptera hund ifrån ett annat land när hundar i många andra länder far illa, även i hantering under räddningsaktioner samt att det finns hundar i sverige som behöver hem. mitt egna moraliska resonemang bygger på att visst, hundar far ofta illa utomlands och det är med stor sannolikhet stressigt att bli omhändertagen/upptagen ifrån gatan samt att en flygresa till sverige förmodligen också bidrar till en stressig situation för hunden. detta, till trots ser jag att hunden har större möjligheter till ett friskare, längre, gladare liv i sverige än på gatan i rumänien. rätten till liv. en av mänskliga rättigheters viktigaste punkter, borde även inbegripa hundar och andra djur. jag har dessutom uppfattat det så att det är färre som faktiskt adopterar hundar, som är beredd att ta på sig det ansvaret som krävs för att rehabilitera en hund ifrån ett annat land, en själ med många sår, än de som köper en gullig hundvalp i sverige eller adopterar en svensk "hittehund". dessa svenska djur behöver även de goda hem men jag tror att det är lättare för svenska hundar att få en andra chans än de rumänska liven. vi får se vad som kommer att bli resultatet i slutet och början på denna tankekedja och nystart med en ev. hund. hade häromdagen ett samtal med min goda vän malin. vi talade adoption, rörande både barn och djur. våra egoistiska val är ofta helt oetiska och utan moral. vi väljer ex kanske hellre ett mörk afrikansk barn än det ryska för att vi är mer sugna på afrokrull än skandinaviskt finlemmat hår [självklart med fler visioner än så inpräntade men för att stärka underliga exempel på de val vi ändå gör] och vi väljer att föda upp djur med de egenskaper vi själva önskar oss, för vår skull, inte djurens, vi utgår ifrån teckning och öronform och dyl. jag förstår dessa beslut, till viss del. vallhundar, jakthundar, räddningshundar. men rent moraliskt sett, vad händer när vi ser oss själva som gud i denna avel och föder upp djur som själva inte kan föda utan kejsarsnitt, vars ögon ständigt rinner, som föds med brutna ben, krumma leder och täppta luftvägar? vart går gränsen där egna önskemål blir hög omoral? både jag och malin kom fram till att vi är själviska och medvetna om konsekvenser av val. ändå gör vi dem. självklart är jag i praktiken ingen sann moralist och jag kan förstå att folk köper hundar som har goda refferenser, i sverige, hos uppfödare i enlighet med det egna önskemål om färg, användningsområde et.c jag försöker och önskar dock att jag kan se förbi detta och finna en mellanväg för att nå både mitt önskemål samtidigt som jag tror att jag ger någon annan en välbehövd chans till ett gott [godare] liv.

jag borde stänga av datorn. hälsa på den där klasskamraten. dricka den där koppen med kaffe. läsa färdigt boken och fortsätta packa ned lägenheten i lådor. det är så mycket jag borde men inte gör just nu. istället tillägnar jag mina rader åt ett kommande liv, fredriks bror och hans kärlek får utökning i familjen vilken sekund som helst nu.

every step on the way. börja ditt första steg med engagemang över gränser.

to live or die.

ju mer jag läser om dem, desto mer tvivlar jag på val av hund. den spirande mira kommer antagligen inte att bli moder inom den framtid som vi kommer att besluta oss för att adoptera en familjemedlem. detta innebär ett nytt ställningstagande. antingen får den rätte kamraten dyka upp för oss eller så söker vi, som jag nu gör med känsla och förnuft efter ett alternativ. fredrik har länge talat för att en "hittehund", en hund av olika anledningar hemlös/övergiven kunde passa bra hos oss och jag kan inte förneka att den tanken lockar. jag har mest format hela tanken om en hundkamrat som ett stort mission, ett ansvarstagande av enorma mått, tekoppen nästintill överfull. samtidigt är det inte svårare än så att höja handen till en hälsning, en inbjudan åt en hemlös att få landa hos oss och bli en trio. well. hur finner vi varandra?


forskar omkring på en organisation, hundhjalpen.se.
läser följande; " De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industrialisera Rumänien. Folk började flyttas från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex. När befolkningen växte krympte deras boendeutrymme successivt; ofta levde flera familjer samma lägenhet. Djuren fick betala priset - de kastades på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig, och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar och deras valpar. Borgmästaren i Bukarest beslöt att det enklaste sättet var att döda dem. Tusentals hundar slutar fortfarande sina dagar förgiftade, hängda, ihjälbrända, hopträngda i små hägn döende av brist på mat och vatten.Sara Turetta, drivkraften inom den italienska organisationen CaniBucarest, har genom sitt arbete visat att kastrering är den enda framgånsrika vägen. När hon kom till den lilla staden med sina 20.000 invånare var hennes uppgift att skapa strukturer för arbete med att samla ihop och kastrera hundarna och ge dem veterinärvård. På två år visade Sara, genom sitt praktiska arbete, att detta var en effektiv metod, och då beslöt borgmästaren att stoppa dödandet av hundar i sin stad. Även borgmästaren i en närbelägen stad följde hans exempel. Men än idag förgiftas och dödas hundar med brutala metoder i Bukarest och på andra orter."

kommer aldrig att acceptera denna orättvisa hierarkiska värdeskalan där djur, ibland helt legitimt offentligt avrättas. skönt att det finns människor som är beredda att rent konkret göra något åt situationen. utifrån ovanstående texter som dessa och andra rent moraliska argument så måste jag ifrågasätta vad jag egentligen är ute efter och vilka kunskaper/möjligheter jag har att välkomna någon, vars brokiga bakgrund jag inte har den minsta aning om. det enda med klar sanning är att alla förtjänar en andra chans. jag och freden har skickat in en intresseanmälan på denna lilla cassie, för tillfället bosatt på hundhem i rumänien,

nu får vi se vad som sker.

to a beloved soul.

det finns förresten orsaker till att logiska avskedsförklaringar möter min egna värld av trasiga nät.
du skulle vara nära varje dag men nu känner jag inte längre din päls men jag minns doften. vi möts igen högst älskade kamrat. jag antar att saknaden är ett konstant tillstånd.

The stone turned to air at last.

talade länge med moderjorden i luren igår och det var glädjande att höra att hon dansar som aldrig förr och tycks leva så bra. ständigt upplever jag samma orättvisa känsla av att vara splittrad i mer än sjutton delar. vill kunna dela varje enkel vardagshandling med de som betyder liv i sin sanna bemärkelse. samtidigt så vet jag att det antagligen inte kommer att ske inom en överskådlig framtid vilket kanske också har sin mening. detta småplockande av korallrev och betydelsefulla färgkombinatiner av människor. en vän till mig sa en gång; the soul can travel through distance in less than a second, och de orden stöttar forfarande upp. för att återknyta till modern så är det så lätt att fastna i en uppfattning om att personer vi känner väl är som om vore vi porslinsfigurer på ett dammfritt hyllplan. ska du hänga lös med massor av människor i helgen undrar hon, du som är så social? jag kontrar med att säga att så är inte fallet. lojal som berget men också i behov av närvarande möten och de är så fåtal räknade att jag lika väl kan måla mig en påhittad tavla av de färger jag önskar vore verkligheten. freden tycker att det känns lite vemod att börja packa ned vårt hem i kartonger. [staden är vacker och kartonger tunga.] jag kan mycket väl falla in i en klagosång över att lämna de nu välkända gatorna i en stad, som började som ett spontant äventyr men som blev en plattform, en vrå där jag ville kasta av mig skorna mellan resorna. mycket har förändrats sedan den där första dagen jag ringde hanna som den enda potentiella vän här i staden för fem år sedan [den enda då förstående länken i världen]. människors skepnader har kommit och bleknat bort. tidiga vårmorgnar med kalla vindar, sol som lekande slingor i hennes ansikte, invirad i en filt med en kopp kaffe halvägs i magen och våra stora drömmar och packade väskor. sådana saker har bestått och byggt upp, renoverat skavanker och målat äventyrliga verkligheter. göteborg blev ett hemma-hos-varandra. fåglar ska följa vindars gång och aldrig erkänna normer som hinder och därför flyttade hon vidare sedan. jag började flyga runt på stället, innanför de osynliga repen. förlorat och vunnit. not plane. medvetet. när jag nu tar fram en kartong igen så minns jag att det är i rörelse som meningsförlöseriet tjänar sin rytm. jag tänkte aldrig stanna någonstans för alltid. det är så mycket som inte består och därför är det mer en ironisk lott att luta sig mot en stad som har transpenta väggar. vad lämnar jag mer än en stad med välbekanta gator? vi har en kärleksrelation jag och göteborg men vi har ingenting att ge varandra längre utan en paus är nödvändig. att få fortsätta en rörelse med kärleken i min hand gör vingarna starka och sikten klar. frånvaron av seende blickar och engagerade möten gör det faktiskt ännu lättare att gå. egentligen lämnar jag inte mer än några repade skivor, upptrampade stigar och såklart några ytterst få meningsfulla händer. stödet i dig kärleksvän är av största betydelse och nya skivor är alltid på gång att bli formade med dig.
jag fyller mina tomma stunder av att studera demokratiska processer ur genusperspektiv och stickar värmande sjalar när annat uteblir.